Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskaffad, att den kunde hos de bildade samhällsklasserna väcka intresse och vinna bifall; »men», anmärker skalden Gyllenborg, »hofvet och hufvudstaden, som stifta den allmänna smaken, hade af franska spektaklets ständiga bevistande blifvit så intagna af ett främmande språk, att man knappast mer förmådde ens tänka på svenska». Den franska smaken var således, såsom man häraf finner, visst icke införd eller företrädesvis gynnad af Gustaf III, hvarför han likväl ofta nog blifvit beskyld, utan tvärtom hade han afskedat den franska skådespelartruppen och sökte nu upprätta en dermed fullt jemförlig svensk talscen, likasom han redan infört en svensk sångscen, hvars prestationer funnits öfverträffa den franska truppens. Till en början måste man likväl söka bringa den bildade svenska allmänheten att, enligt Ehrensvärds uttryck, »ingå förlikning med sitt modersmål», hvilket skedde först genom operorna, då ordens ljud skulle i förening med tonernas förefalla mindre sträfva, och sedermera genom öfversättningar af berömda franska skådespel, på det de svenska ej måtte förefalla alltför gammalmodiga eller underhaltiga. Dessa öfversättningar lät konungen först föreläsa inom hofkretsen och sedermera uppföra å rikssalen inför hofvet och flere inbjudne af hufvudstadens bildade kretsar. Efter dessa förberedelser gåfvos å teatern i Bollhuset öfversättningar först af Racines Athalie och Iphigenie, med körer af Uttini, och sedermera Voltaires Merope och Gengis-chan, utan något musikaliskt tillbehör. De gjorde dock föga lycka, hufvudsakligen emedan man ej hade skådespelare med tillräcklig förmåga att nöjaktigt utföra hufvudrolerna.
För att afhjelpa denna brist inbjöds Boutet de Monvel, en af den tidens mest berömde franske skådespelare, till Sverige, der han under sommaren 1781 infann sig med ett utvaldt skådespelaresällskap, hvilket nu skulle tjena till föresyn för de svenska, likasom Monvel skulle blifva dessas instruktör. I hans skola bildades ock de fleste af dem, som sedermera blefvo svenska talscenens prydnader. Den franska truppen spelade än på Drottningholms, än på Ulriksdals och Gripsholms teatrar, någon gång äfven i operahuset, ända till hösten 1783, då åt densamma uppläts teatern i Bollhuset, der den sedermera ända till konungens död gaf föreställningar två gånger i veckan.
Sedan under Monvels ledning flere af de vid opera-teatern anstälde skådespelare gjort betydande framsteg i konsten, hvarpå de fingo aflägga prof i de svenska talpjeser konungen lät uppföra å lustslotten, beslöt han bilda en särskild inrättning för svenska skådespels uppförande genom opera-teaterns dramatiska personal, hvilken inrättning dock skulle blifva ett enskildt företag, som öfverlemnades åt en ansedd vitterhetsidkare, kongl. bibliotekarien Adolf Fredrik Ristell, hvilken i April 1787 erhöll rättighet att under 6 år, med egen bekostnad, risk och förmån, uppföra svenska tragedier och komedier på teatern i Bollhuset eller den s. k. »Mindre kongl. teatern». Företaget ville dock ej bära sig, utan Ristell kom i betydlig skuld och måste rymma ur riket, hvarefter större delen af de spelande förenade sig till ett bolag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
