Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egde en ovanlig förmåga att slå an på den större allmänheten så väl genom valet af stycken som deras behandling, stor talang i versbildningen och en af högst få i så hög grad upphunnen förmåga att lämpa orden efter musiken, likasom äfven att välja melodier till sina kupletter, samt var för öfrigt rik på qvicka infall, roliga vändningar och satiriska drag.
Andre dramatiske författare från denna tid voro: Johan Magnus Lannerstjerna född 1758, page hos Gustaf III, sedermera lifdrabant, död 1797, bland hvars arbeten »Äfventyraren eller Resan till månens ö», komedi på vers i 2 akter, var det mest omtyckta och gafs omkring 40 gånger, samt Carl Gustaf von Holthusen, född 1749, kornett 1778, slutligen major, död 1818, bland hvars talrika teaterstycken dock intet gjorde synnerlig lycka.
Såsom dramatisk författare försökte sig äfven Carl Michael Bellman, i »Värdshuset», divertissement på vers i 1 akt, som gafs första gången den 19 Augusti 1787 på Kersön nära Drottningholm, der då fans ett värdshus, hvarest detta tillfällighetsstycke uppfördes vid invigningen af den nya väg, som var anlagd från hufvudstaden till Drottningholm, hvilken Gustaf III då första gången begagnade och uppehölls dervid tre särskilda gånger af små teatraliska tillställningar. Ett annat divertissement, »Spisqvarteret», uppfördt en gång å Bollhusteatern 1789, skall äfven haft Bellman till författare, ehuru af andra Holthusen uppgifves härför.
Likasom svenska dramatiken fick äfven svenska vältaligheten under Gustaf III:s tid en helt ny utbildning och bland dem, som härtill bidrogo, bör äfven här Gustaf III sjelf nämnas främst. Hans riksdagstal voro med rätta högeligen beundrade af hans samtid, och i synnerhet kan hans tal till adeln vid 1789 års riksdag, ur hvilket vi här ofvan lemnat ett utdrag, väl gälla såsom ett mönster för en manlig, kraftig och oaktadt sin skärpa alltigenom värdigt hållen vältalighet. Vi hafva äfven omtalat huru han sjelf för sitt äreminne öfver Lennart Torstensson vann det första pris den af honom då stiftade svenska akademien utdelade.
Härmed var äreminnet infördt i svenska vitterheten såsom en ny art af vältalighet och ansågs länge såsom höjden deraf. En nyare tids uppfattning har visserligen på goda skäl utdömt äreminnet såsom en afart af både historien och vältaligheten — af den förra, emedan det icke har sanningen, utan den beprisades lof till sitt hufvudsyfte, af den senare, emedan det mera eftersträfvar retoriska prydnader än uttryckets klarhet och egentlighet; men vid den tid, då svenska akademien stiftades, var äreminnet, i synnerhet genom fransmannen Thomas’ mycket berömda arbeten, bildade efter panegyrikerna under romerska kejsaretiden, högt uppburet och betraktades såsom vältalighetens höjd, likasom hjeltedikten ansågs för poesiens. Man kallade ock äreminnet en »hjeltedikt på prosa» samt gjorde bestämd skilnad mellan detta och en historisk minnesteckning. Rosenstein, denna
vältalighetsarts varme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
