Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkoherde i Jakobs och Johannis församlingar samt 1805 biskop i Linköping, hvilket embete han dock ej länge beklädde, ty han afled redan i December 1808.
Hans båda äreminnen blefvo de enda af honom författade, men i sitt slag äro de ock de yppersta inom vår litteratur, hvarföre man äfven sagt, att »med Lehnberg föddes svenska vältaligheten fullvuxen». I en senare tid, när man utdömt hela denna vältalighetsart, har man äfven sökt nedsätta de Lehnbergska äreminnena; men då hvarje vittert arbete bör bedömas i förhållande till den tid, under hvilken det tillkommit, vore det orättvist att icke erkänna dessa äreminnen intaga en ganska hög plats inom det vitterhetsslag de tillhörde och vara fullt jemförliga med sina franska mönster. Man behöfver derför icke beundra eller ens gilla sjelfva slaget och man kan äfven beklaga, att just förtjensterna hos de Lehnbergska äreminnena icke så litet befordrade framgången af detta vitterhetsslag, utan att derföre underkänna dessa förtjenster, hvilka falla så mycket mera i ögonen, när man jemför Lehnbergs äreminnen med andra från samma tid. Också förde, enligt Geijers yttrande, Lehnberg med ens detta slags retorik till sin höjd och i sjelfva verket till sin gräns — men med så mycken genialitet och ett så stort, hittills ovanligt välde öfver språket, att panegyriken öfver Birger Jarl blifvit i sitt slag oöfverträffad och endast den öfver Gyllenhielm dermed kunde täfla.
Enligt hvad redan blifvit anmärkt, försökte sig Lehnberg också icke vidare i något äreminne, utan utvecklade i stället sin vältalighet från predikstolen och blef äfven sin tids mest omtyckte predikant. Icke blott den förnäma verlden strömmade till kyrkan, der han predikade, utan han hördes med samma hänförelse äfven af de ringaste. Den ädla värdighet, som röjde sig i hela hans väsende, hans behagliga yttre, hans mästerliga utförssätt — allt detta samverkade att fängsla åhörarne, och först, när efter Lehnbergs död hans predikningar utkommo, märkte man i hvilken hög grad deras framgång varit beroende af föredraget och predikantens personlighet. Väl fann man i predikningarne samma formfulländning, samma välde öfver språket och samma ovanliga förmåga att genom tonfallen göra språket välljudande och musikaliskt som i äreminnena; men någon mera djupgående framställning af kristendomens grundsanningar finner man der icke, så mycket dessa predikningar än vittna om ett varmt och fromt sinne. »Lehnbergs stora verk var att locka folk in i kyrkorna», anmärker Wallin; »vårt blifve att der förkunna Guds ord i all sin kraft». För öfrigt var Lehnberg för sin älskvärda personlighet lika mycket afhållen af sina samtida, som han var högt aktad för sitt snille.
Det visade sig emellertid vara rätt svårt att efter Lehnberg uppträda i ett vältalighetsslag, der han var erkänd mästare. Sedan hans äreminne öfver Gyllenhielm blifvit tillerkändt akademiens stora pris 1788, utsattes ett äreminne öfver Sten Sture den yngre till ämne för nästa täfling; men först 1791 kunde något pris utdelas för behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
