Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likväl icke förädlande, ty med förfiningen i sederna följde tillika en förslappning deri, hvilken det vore orättvist att tillskrifva Lovisa Ulrika och hennes hof, ehuru de visserligen icke så litet medverkade att befordra densamma. Sin egentliga grund hade den dock i den nu rådande tidsandan, som hade en helt annan riktning än den föregående kraftiga, allvarliga, men också råa och fördomsfulla.
Det adertonde århundradet har man i allmänhet betecknat såsom ett »upplysningens tidehvarf» — upplysning var också då dagens lösen, men de, som predikade den, trodde sig vara ensamme innehafvare deraf och betraktade den förflutna tiden såsom en tid af idel mörker och barbari. Derföre blef upplysningens tidehvarf äfven ett omstörtningens, ty med upptäckten af det nya ljuset följde äfven begäret att dermed i så vidsträckt mån som möjligt lyckliggöra menskligheten. Hvad man förut ansett heligt förklarades för idel fördom; religionen var ett verk af prestlist, staten hvilade på ett fördrag, hvilket det berodde af flertalets vilja att när som helst förändra, och fäderneslandet var ett småsinnadt begrepp, som ej borde uppstå eller näras hos en verldsborgare, hvars fädernesland var hela den bebodda jorden.
Dessa läror, om ock ej så bjert uttalade, hade under frihetstiden vunnit insteg äfven i Sverige. Storhetens och den krigiska hänförelsens tid var förbi, och i stället hängaf man sig åt riksdagsstriderna, åt industrien, vetenskaperna, litteraturen, vitterheten. Det dåvarande regeringssättet gynnade det politiska, så väl som det industriela vingleriet, och det litterära saknades ej heller. Allvaret började småningom försvinna ur litteraturen, åtminstone ur den icke rent vetenskapliga, och man lade företrädesvis an på att roa, äfven om detta skedde på bekostnad af hvad man förut ansett alltför allvarligt att göras till förlustelseämne. Den djupt religiösa anda, som ännu var rådande hos det ojemförligt öfvervägande flertalet af svenska folket och som kraftigt vårdades af det föga fördragsamma, strängt renläriga presterskapet, hade hos de högre samhällsklasserna börjat rubbas genom bekantskapen med den nya upplysningen, som i andra länder och synnerligast i Frankrike så snillrikt förkunnades, och tillika hade presternes ifriga deltagande i riksdagsintrigerna icke så litet nedsatt aktningen för ett stånd, som hade att förkunna fridens, försonlighetens och försakelsens lära, men likväl så nitiskt bevakade sina egna fördelar och med sådan bitterhet deltog i de politiska striderna. Man tyckte sig gerna kunna tillåta sig ett och annat gyckel med det högvördiga ståndet, och hofskalden Dalin visade sig häri synnerligen uppfinningsrik, så mycket hellre som hans kalottpredikningar uppmuntrades af den snillrika drottningens lifliga bifall. Lovisa Ulrika, Fredrik II:s syster, hade lika litet som han något religiöst sinne och dolde lika litet som han denna »fördomsfrihet». De äldre, allvarligare uppfostrade vid hofvet hörde med förvåning och ovilja, huru Lovisa Ulrika öppet visade sin missaktning ej blott af presterskapet, utan äfven af den lära det förkunnade, och de, hvilka redan voro smittade af det religionsförakt, som utgjorde en del af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
