Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva begagnat mysticismen för politiska ändamål, än sjelf varit en troende. Åtminstone tyckas hans förhållanden till frimureriet snarare afsett politiska syften än bemödanden att vinna djupare insigter i förborgade ting.
Från 1750-talet fans i Sverige en frimurareloge, i hvilken dåvarande kronprinsen och hans bröder läto intaga sig, innan de anträdde sina utrikes resor. Hertig Carl visade i synnerhet ett särdeles lifligt intresse för frimureriet och blef 1773 den dåvarande svenska frimurarelogens stormästare. Efter statshvälfningen 1772 började äfven konungen oftare deltaga i frimurarnes sammankomster, men tycktes dock betrakta dem endast som en omvexling i sina förströelser. Då kom 1776 till Stockholm en ung man, Carl Anders Plommenfelt, son till kommerserådet Anders Plomgren och brorson till Hattarnes ryktbare ledare inom borgareståndet under frihetstiden, Thomas Plomgren, samt för faderns förtjenster år 1770 adlad, då han antog namnet Plommenfelt. Han hade under fleråriga resor i de flesta europeiska länder gjort slut på sin efter fadern ärfda förmögenhet, men äfven inhemtat en mängd kunskaper i frimureriet, hvarigenom han vann så väl konungens som i synnerhet hertig Carls bevågenhet samt blef året efter sin hemkomst ceremonimästare vid svenska hofvet. Sina frimurarekunskaper sade han sig hafva inhemtat från den siste ättlingen af den från England fördrifna Stuartska ätten, hvilken, under den af påfven honom förlänade titeln hertig af Albanien, vid hög ålder lefde i Florens i temligen knappa vilkor af den pension han erhållit af franska hofvet. Enligt Plommenfelts försäkran var emellertid denne hertig frimurare-ordens högsta öfverhufvud, med kännedom om dess alla hemligheter, och tillika äfven Tyska ordens stormästare, med rättighet att sjelf utse sin efterträdare. Plommenfelt föreslog nu att konung Gustaf skulle genom underhandlingar med hertigen af Albanien söka utverka att efter honom, som efter naturens ordning ej kunde lefva länge, blifva frimureriets högste chef, samt att hertig Carl blefve hertigens af Albanien efterträdare såsom Tyska ordens stormästare.
Detta förslag tycktes lifligt anslå konungen. Lifland, Sveriges förra besittning, hade i forna dagar varit Tyska ordens tillhörighet, och då dess adel, som gjorde sig en ära af att härstamma från de tyska riddarne, utan tvifvel skulle föredraga att komma under Sveriges välde, hvilket ännu i Lifland lefde i kärt minne, framför att fortfarande stå under Rysslands, kunde hertig Carls utnämning till Tyska ordens stormästare bereda ett tillfälle att förnya denna ordens anspråk på Lifland och detta land på sådant sätt åter blifva förenadt med Sverige. Hela denna plan var visserligen i hög grad äfventyrlig, och man insåg, att den ej kunde hafva någon utsigt till framgång, så länge Fredrik II och Katarina II lefde; men båda voro ju dödliga, Preussen kunde blifva så inveckladt i krig med Österrike samt Ryssland med Turkiet och inom Polen, att tillfälle till det äfventyrliga försökets verkliggörande kunde erbjuda sig, och dessutom, hvilket möjligen å Gustaf III:s sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
