Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början af Juli 1774 kom den holsteinska prinsessan till Erstavik, der hertig Carl såg henne för första gången. Hon var då endast 15 år gammal, »blond, med nästan för hög panna, vackra, glada blå ögon, något böjd näsa, munnen ej ful, men för mycket och för ofta öppen; liten till växten, smal, med små händer och fötter. Ett drag af godhet och glädtighet gjorde henne intressant. Hon var mycket uppriktig i sitt umgänge och hade en stor fond af godhet i själen, med tillräckligt förstånd att hvarken säga eller göra något oskickligt. Hon gick illa och hade föga ädelhet i sitt sätt att vara, skrattade högt och häftigt och hade vant sig att göra grimacer, som klädde henne illa. Hennes uppfostran syntes, hvad det yttre beträffar, varit mycket försummad». Så skildras hon af personer närvarande vid hennes ankomst.
Den 7 Juli 1774 firades förmälningen. Hertigen gjorde sitt bästa att visa sin unga gemål ömhet och tillgifvenhet, men var ännu för mycket fästad vid grefvinnan Löwenhielm att lyckas häri. För öfrigt följde nu den ena lysande festen tätt på den andra, och man tycktes särskildt lägga an på att blända den enkelt och tarfligt uppfödda holsteinska prinsessan; men hon visade sig så litet förvånad af all den prakt och ståt, som här utvecklades, att konungen blef stött deraf.
Det bästa förhållande rådde emellertid nu mellan konungen och hertig Carl, som erhöll en tillökning af 28,000 daler silfvermynt i det årliga anslaget för sin hofhållning och äfven i öfrigt rönte flera prof af konungens välvilja och förtroende. Deremot tyckte sig hertig Fredrik nu mera tillbakasatt och slöt sig närmare till modern i samma mån de båda äldre bröderne mera närmade sig hvarandra. Likasom de var han dålig hushållare, och då hans tillgångar voro mera begränsade, råkade han snart i skuld, hvilken konungen visserligen betalade, men tog med detsamma åtskilliga försigtighetsmått mot en ny skuldsättning af hertigen, öfver hvilka denne högeligen beklagade sig. Han hade för öfrigt nu fattat en häftig böjelse för fröken Sofie von Fersen, en dotter till riksrådet, och friade formligen till henne; men hvarken hon sjelf eller hennes far visade någon håg för detta lysande parti, ty hertigens ostadighet och häftiga lynne voro för väl kända, och hela den kungliga familjen var för öfrigt mycket emot denna förbindelse. Ett afslag följde också, och för att skingra hertigens sorg fick han 1776 företaga en utländsk resa.
Under tiden hade man börjat hysa förhoppningar, att hertig Carls förmälning skulle medföra en ny tillökning i konungahuset; men ehuru konungen just för sådana förhoppningar befordrat hertigens giftermål, tycktes han nu blifva allt oroligare, ju närmare tiden för dessa förhoppningars uppfyllande närmade sig. Sannolikt hade några hertigens ovänner uppskrämt konungens lätt oroade sinne för följderna af, att hertigen, såsom fader till den blifvande tronföljaren, kunde hos många få större inflytande än förut och derigenom allt för mycket frestas att träda i spetsen för de missnöjde. Till förekommande häraf rådde man konungen att närma sig sin gemål, då en tronarfvinges födelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
