Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amalia Beata Lewenhaupt, en dotter till generalen grefve Casimir Lewenhaupt — gjorde hans timliga lycksalighet». Lika fördelaktigt har Geijer, hans efterträdare i svenska akademien, skildrat honom: »Ramel hörde till det slägte af svenska riddersmän, som, oberoende genom sin ställning i lifvet, mera voro egnade att sökas af en monarks nåd än att densamma söka. Få menniskor ha i umgänget varit mera intagande. Det fans ej ett falskt ord på hans tunga eller en uppsåtlig orättvisa i hans själ. Den innerligaste, mest lefvande gudsfruktan var själen i hans tänkesätt, hans handlingar.»
Johan Liljencrantz, son till prosten och kyrkoherden i Gefle, Anders Westerman, var född derstädes i Augusti 1730. Efter slutade studier i Upsala ingick han i kommersekollegium 1750 och antogs 1756 till sekreterare i ständernas sekreta handels- och manufakturdeputation, i hvilken befattning han så utmärkte sig, att han anmäldes till erhållande af allmänt understöd för en utrikes resa i ändamål att ytterligare öka sina insigter i handels-, ekonomi- och finans-vetenskaperna. Denna resa företog han under åren 1757—1760, och de 24 memorial, han från särskilda orter hemsände, jemte den redogörelse för sina iakttagelser i deras helhet, han vid sin hemkomst afgaf, vunno sådant bifall, att för hans räkning inrättades en ny tjenst, och han såsom »handels-intendent», med 500 rdrs lön, fick till åliggande att söka befrämja utrikes afsättning å svenska slöjdevaror. Under året 1762 företog han på egen bekostnad en resa till England, och hans derom afgifna berättelse blef med icke mindre bifall mottagen. Han erhöll 1767 fullmakt såsom kommerseråd och adlades 1768, då han antog namnet Liljencrantz, blef samma år ledamot af vetenskapsakademien och utnämndes 1773 af Gustaf III till statssekreterare i handels- och finans-expeditionen, hvilken, år 1714 inrättad, men 1719 indragen, nu återupprättades. Anledningen till denna Liljencrantz’ befordran var, såsom i det föregående är nämndt, genomförandet af myntrealisationen, genom hvilken han gjort sig mest berömd. Sedan denna 1776 var verkstäld och kronans skuld till banken i sammanhang dermed afskrifven, erhöll Liljencrantz den utmärkelsen att, när under 1778 års riksdag landtmarskalken, preste- och borgareståndens talmän samt hela banko-utskottet till konungen i sittande råd återlemnade alla framfarna konungars så väl som statskontorets förskrifningar, framkallas till konungens sida för att, såsom konungen yttrade, med honom deltaga i tacksägelsen för denna lyckliga utgång.
De kungliga förordningarna af den 22 Mars 1775 och 30 November 1780, hvarigenom spanmålshandeln frigafs och nytt lif gafs åt Sveriges jordbruk, voro likaledes Liljencrantz’ verk, och den förstnämnda bland dessa förordningar väckte sådant uppseende, att Frankrikes härvarande sändebud lät öfversätta och sända densamma till franske generalkontrollören (finans-ministern) Turgot, som då var betänkt på en dylik författning i Frankrike.
Såsom svensk finansminister gjorde Liljencrantz sitt bästa att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
