Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunstlingarne - Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reformerte pastorn i Stockholm till föreläsare hos Lovisa Ulrika. Under denna tjenstgöring fick han, till följd af hennes fritalighet, kännedom om ganska vigtiga förhållanden, samt röjde tillika sådan pålitlighet och klokhet, att han mer och mer rådfrågades och slutligen blef hela den kungliga familjens förtrogne, hvarföre ock Gustaf III kallade honom konungahusets Mentor. Hans omdömen och råd visade sig ock vid alla tillfällen både välbetänkta och välmenade samt gingo företrädesvis ut på att medla och försona de ofta stridiga åsigterna och förekomma misstag och förhetsningar. Till honom vände sig ock de särskilda medlemmarne af den kungliga familjen med sina förtroenden, och när något var att ställa till rätta, skedde det oftast genom honom. Tillika röjde sig hos honom icke ringaste spår af egennytta eller ärelystnad, och medan de öfrige gunstlingarne stego i värdigheter och inkomster, stod Beylon qvar på sin anspråkslösa plats såsom föreläsare, och den enda utmärkelsen han kunde förmås mottaga, var nordstjernans riddarekors, på det han såsom »riddaren Beylon» skulle vara lämpligare att drifva sin konungs underhandlingar vid franska hofvet. Från detta hof hade han, äfven med sin konungs vetskap, ett årligt underhåll af 2,400 livres samt erhöll, vid afskedstagandet från sin föreläsare-befattning efter statshvälfningen 1772, en årlig pension af 2,000 rdr, äfvensom Gustaf III skänkte honom ett litet vid Ulriksdal beläget landställe, som ännu bär hans namn. Detta var också allt hvad denne gunstling kostade staten. Han var emellertid rätt mycket eftersökt äfven af utländska ministrar, som sökte begagna hans inflytande, hvilket man väl visste icke var ringa; men han missbrukade det aldrig och vann också allas aktning, så att han stod lika väl hos Fersen som hos Gustaf III, och var troligen den ende, i afseende å hvilken båda tänkte fullt lika. Vid sin dödsbädd tillkallade han Fersen, åt hvilken han anförtrodde uppsättandet af sitt testamente och föreskrifterna om sin sista vilja. Lugnt och värdigt beredde han sig derefter till döden, som inträffade den 12 November 1779. Den eljest icke lättrörde Fersen fälde tårar dervid, Gustaf III klagade, att häri förlorat en af sina uppriktiga vänner, och allmänhetens omdöme var, att ingen klagat öfver Beylons lefnad, men alla öfver hans död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>