Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oveldigt bedöma Gustaf III:s förhållande till denna. Hans omdöme är visserligen strängt, men synes oss på det hela rättvist och icke röjande något bemödande hvarken att bemantla hans fel eller att öfverdrifva dem.
»Ingen konung», heter det i Adlerbeths karakteristik af Gustaf III[1]), »har besutit tronen med mera smickrande liknelser till en säll och ärofull regering än Gustaf III. Efter regeringsförändringen 1772 hade han icke behöft mera än hvila på sina lagrar, föra ett stilla och lugnt regemente och låta sina undersåtar, som tillbådo honom, njuta fredens och trygghetens frukter, under det de ännu hade i friskt minne de ohyggligheter, som inbördes tvedrägt, förföljelser och osäkerhet medfört. Men naturen, som utrustat honom med sällsynta och lysande gåfvor, hade ej skänkt honom de egenskaper, som skulle göra honom och hans fädernesland lyckliga. En orolig ande, underhållen af en utsväfvande inbillningsgåfva, och flera mäktiga fördomar tilläto honom icke följa den jemna och afmätta väg, vishet och rättrådighet föreskrifva, och tyglades icke af de grundsatser, som tillhöra en dygdig och ren karakter. Han ådagalade alltid mera snille än upplysning. Hans ärelystnad var oinskränkt; men vid ära förband han intet annat begrepp än lysande välde och trodde den bestå mera i ett stort än i ett godt namn. Deruti såg han det förnämsta målet för en konungs bemödande, och i en konung en dödlig, som föga borde bindas af sedelärans föreskrifter. Dessa fel tillhörde hufvudsakligen hans uppfostran och den tid, hvari han uppväxte. Till båda kan hänföras hans konstlade väsende, hans vana att hellre genom omvägar än rätt fram gå till sina ändamål. Både hans uppfostran och hans lynne hade del i hans förblindelse af fabelhjeltars bragder och oupplysta tiders apotheoser; i hans outtröttliga håg för blänkande förslag; i hans ständiga ombyte af nöjen, till skingrande af en likformig lefnads ledsnad; i hans böjelse för ståt, den han trodde böra utmärka huru högt en konung är uppsatt öfver andra menniskor. Deraf hans fåfänga, de många trappsteg af nyskapade värdigheter, med hvilka han omgaf sin tron, hans yppiga hof, hans otaliga förströelser, hans kallsinnighet för sitt folk, hans slösaktiga hushållning, hans onödiga inmängande i Europas angelägenheter. — — Han egde det lättaste begrepp, det starkaste minne, den rikaste uppfinningsgåfva, beläsenhet, smak, belefvenhet, vältalighet. Ingen furste har med mera värdighet talat från en tron, ingen i enskilda lefnaden varit älskvärdare. Ingen har bättre förstått konsten att utan förolämpande gifva ett afslag, ingen att mera tillfredsställande meddela ett obestämdt löfte. Derföre intog han ofta sina ovänner med sina behagande manér. Honom kan ej bestridas skarpt och omfattande öga att se saker i stort och i en blick, fin menniskokännedom och statsklokhet, rådighet, ståndaktighet, välde öfver sig sjelf i motgångar och när han trodde det behöfvas. Deremot var hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
