Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1792-1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungamakten i Frankrike samt träget uppmanade de öfrige europeiska regenterne att så kraftigt som möjligt uppträda för detta ändamål, som var af så stort intresse för dem alla. Intetdera af dessa sändebud kunde dock hos den nye regenten någonting uträtta, hvarföre prinsarne i Coblenz sände till Stockholm baron Damas, för att yttra deras deltagande öfver Gustaf III:s död samt utforska hvad regenten kunde vilja göra för Frankrike. Hertigen återsände Damas med en artig, ehuru intetsägande skrifvelse till prinsarne. Kort derefter sändes af nationalförsamlingen i Paris, vid underrättelsen om Gustaf III:s död, en ny minister, Verninac de S:t Maure, till Stockholm i stället för Gaussen, som återkallades. Verninac var en Dumourietz’ vän och skyddsling samt känd såsom en nitisk anhängare af Jakobinerklubben, hvarföre hertigen af undseende för ryska hofvet ej vågade erkänna honom såsom Frankrikes minister i Stockholm.
Ryska kejsarinnan var nemligen nu som ifrigast sysselsatt att inlocka de öfriga makterna i krig med Frankrike, mindre af intresse för monarkismen, som varit Gustaf III:s hufvudsakligaste bevekelsegrund, än för att så mycket mera ostördt få regera i Polen. Denna synpunkt bestämde äfven hennes förhållande till Sverige. Hennes minister i Stockholm, grefve Stackelberg, hade den 24 Maj en audiens hos hertigen, åt hvilken han öfverlemnade ett bref från kejsarinnan och gaf vid samma tillfälle tillkänna, att hon ämnade låta 15,000 man tåga emot Rhen, för att der förena sig med de preussiska trupperna och gemensamt med dem uppträda emot Frankrike, samt att hon önskade, det Sverige ville låta åtminstone 8,000 man öfvergå till Tyskland, för att der agera i förening med ryssarne. Hertigen svarade i en konfidentiel not af den 5 Juni, att emedan hans broders, den aflidne konungens, deltagande i Frankrikes affärer berott af de 12 millioner livres i subsidier, hvilka Spanien förbundit sig att för sådant fall lemna Sverige, kunde ingenting göras, innan spanska hofvet uppfylde denna förbindelse. Härmed lät kejsarinnan för tillfället sig nöja, och hertigen fortfor att visa intresse för Ludvig XVI, samt låtsade sig vilja uppträda till hans försvar, under det han i sjelfva verket hyste helt andra tänkesätt, såsom synes af ett hans bref till Reuterholm i slutet af Maj, hvari han yttrade bland annat, att Reuterholm, när han reste genom Danmark, borde låta prinsen af Hessen förstå hertigens fredliga afsigter och fråga honom, om han icke funne det vara en gigantisk idé att blottställa sin förmögenhet och sitt land, såsom en annan Don Quixotte, för en stackare, som hvarken ville eller kunde blifva hjelpt. »Jag rekommenderar åt er denna framställning», hette det slutligen i brefvet, »alldenstund man vill tvinga mig att på ministeriel väg förmå Danmark att taga del i denna utmärkta galenskap.»
Efter Reuterholms hitkomst antog ock svenska kabinettet en sjelfständigare ton. Så yrkade man nu icke allenast, att Verninac måtte här stanna qvar, utan förklarade till och med hans närvaro i Stockholm nyttig, emedan, i fall han derifrån afvisades, Frankrike kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
