Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1792-1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af Europa. Polackarne, länge söndrade af inre strider, hade slutligen å en riksdag i Warschau gifvit sig en ny statsförfattning af den 3 Maj 1791, innefattande en väsentlig förbättring af det föregående oefterrättliga statsskicket, som lagt all makt inom samhället i adelns händer och gjort det möjligt för en enda medlem af polska riksdagen att genom sitt liberum veto förhindra hvarje riksdagens beslut, hvilket måste vara enhälligt för att blifva gällande. De nu införda förbättringarna i statsförfattningen, hvarigenom det förra oefterrättlighetstillståndet upphörde, voro dock ej öfverensstämmande med den ryska statskonstens beräkningar. Ryska hofvet skyndade att sätta sina anhängare bland polska adeln i rörelse. De ingingo den 14 Maj 1792 en konfederation i Targowicz, der de på riksdagen i Warschau beslutade förändringarna förklarades utan all kraft och verkan, och en rysk här inryckte i Polen för att understödja denna konfederation. Rätta halten af ryska regeringens månhet om upprätthållande af bestående statsförfattningar visade sig sålunda här så öfvertygande som möjligt, och det öde, som i följd af denna ryska inblandning i dess inre förhållanden blef Polens, visar äfven hvad Sveriges öde kunnat blifva, om svenska adeln lyckats med rysk hjelp återinföra frihetens statsskick. Till lycka för Sverige egde Gustaf III långt mera personlig öfverlägsenhet än den svage Stanislaus i Polen, och adeln hade ock ej på långt när samma betydenhet i Sverige som i Polen.
Emellertid utgjorde ryssarnes framfart i Polen äfven för Gustaf III:s efterträdare i regeringen en tillräcklig varning att icke ställa sig i allt för nära förbindelse med denna makt, men svårigheten var, såsom redan är nämndt, att finna ett annat stöd. Österrike och Preussen voro upptagna af kriget mot Frankrike, som börjat taga en för de förbundna makterna allt mera ogynsam vändning. Konung Fredrik Wilhelm II i Preussen hade under ryska kriget visat sig vänligt stämd mot Sverige och hade äfven 1790 ingått ett förbund med Polen till dess skydd mot Ryssland; men genom lockmedlet af Polens delning hade ryska kabinettet bragt honom på andra tankar, och något stöd hos Preussen mot Ryssland var således icke för Sverige att påräkna. Engelska kabinettet hade nu, likasom det österrikiska och preussiska, sin uppmärksamhet hufvudsakligen riktad på tilldragelserna i Frankrike, och Danmark var för svagt och för litet pålitligt att kunna utgöra ett stöd mot Ryssland.
Bland de europeiska makter, af hvilka Sverige kunde hafva något stöd att förvänta, återstod således endast Frankrike, Sveriges äldsta bundsförvandt; men under de förändrade förhållanden, som der inträffat, måste det för svenska regeringen vara både motbjudande och i hög grad vådligt att ingå i närmare förbindelser med ett samhälle, som afskaffat konungamakten och hvars styrelse uppmanade alla andra nationer till samma omstörtningar, som det franska folket genomfört. En förbindelse med ett sådant samhälle skulle sannolikt betraktas såsom en krigsförklaring mot de europeiska monarkierna och föranleda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
