Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1792-1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långt förut hade emellertid hertigen insett, att på Frankrikes biträde mot Ryssland ej vore mycket att bygga och att, då Sveriges egna tillgångar ej medgåfve det att inlåta sig i något krig mot denne mäktige granne, måste man söka ställa den uppretade kejsarinnan till freds. Detta fans så mycket nödvändigare, som redan i början af April 1796 underrättelser från Petersburg kommo om sammandragning af 30,000 ryssar vid finska gränsen, samt om ryska så väl stora som skärgårdsflottans snara utlöpande, och man således kunde befara att fiendtligheterna när som helst kunde begynna. Äfven den dittills så ryssfiendtlige Reuterholm insåg nu nödvändigheten att gifva vika och förmådde hertigen att den 16 April skrifva till kejsarinnan ett bref i synnerligt försonlig anda, samt med anbud om ett förbund mellan båda makterna, hvarjemte kejsarinnan genom Stedingk försäkrades, att den mecklenburgska förlofningen snart skulle upphöra, hvilket kunde ske så mycket lättare, som den unge konungen nu fått andra tycken och sjelf visade ingen håg för denna förbindelses fortfarande.
Följden af detta hertigens närmande till kejsarinnan blef en inbjudning så väl till konungen som till honom att besöka Petersburg, på det Gustaf Adolf och storfurstinnan måtte personligen få lära känna hvarandra. Denna inbjudning var särdeles ovälkommen både för hertigen och hans myndling, hvilka insågo, att ett besök i Petersburg efter det förut inträdda spända förhållandet mellan båda hofven skulle betraktas såsom en förödmjukelse för Sveriges konung och regent, hvartill kom, att Gustaf Adolf hade lika liten håg för en förbindelse med en rysk prinsessa som med en mecklenburgsk, emedan hans hjerta var fästadt vid en svensk fröken.
Då emellertid kejsarinnan icke kunde förmås afstå från det yrkade besöket, måste man slutligen efter lång tvekan beqväma sig dertill, och afresan skedde den 12 Augusti, då konungen åtföljdes af hertigen, Reuterholm, öfverståthållaren friherre Hans Henrik von Essen, öfverstekammarjunkarne grefvarne Magnus Stenbock och Fabian von Fersen, m. fl. De ankommo till Petersburg på aftonen den 24 samt blefvo på det mest lysande och tillika vänligaste sätt mottagne. Den unge konungen gjorde genom sin enkla värdighet och osökta förbindlighet det fördelaktigaste intryck på kejsarinnan, som snart satte honom i tillfälle att göra personlig bekantskap med den fjortonåriga storfurstinnan Alexandra, hvilken genom sitt intagande yttre och äfven genom sin rika begåfning i öfrigt snart kom honom att glömma dem, som förut fästat hans hjerta. Sjelf hade hon från barndomen vant sig att betrakta Gustaf Adolf såsom sin blifvande gemål, och han hade länge varit målet för hennes hjertas drömmar. Denna hos henne framlysande känsla dröjde ej att hos honom väcka en motsvarande. Under sina lustvandringar i det Tauriska palatsets park vexlade de sina trohetslöften, och till kejsarinnans synnerliga förtjusning begärde Gustaf Adolf nu formligen storfurstinnans hand. Ett ilbud affärdades genast af kejsarinnan till den unga prinsessans fader storfursten Paul i Gatschina,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
