Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf IV Adolfs tillträde till regeringen, 1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skicklighet att leda allmänna ärenden. Han var dessutom af högdraget, misstänksamt och sträft lynne och nästan otillgänglig, egde ock mycken svaghet för sina anhöriga och vänner, såsom brodern Christian Reuterholm och assessor Lode, af hvilka den förre, som varit lifdrabant, upphöjdes till president i statskontoret, och den senare till justitiekansler. Desse ledde honom i de flesta ärenden, som icke voro politiska eller militära, och voro ingalunda fria från egennytta».
I allmänhet delade Reuterholm gunstlingars vanliga öde att först upphöjas vida öfver sin förtjenst och sedermera nedsättas långt under sitt verkliga värde. För sin hastiga upphöjelse hade han endast att tacka hertigens ynnest och rättfärdigade den icke genom några öfverlägsna egenskaper eller stora tjenster mot riket; men, å andra sidan, bör man, jemte det man med skäl klandrar hans hersklystnad, hätskhet, öfvermod och högmod, tillika erkänna, att han icke utan klokhet och skicklighet ledde Sveriges utrikes politik under ganska kinkiga förhållanden; att han uppriktigt älskade sitt fosterland och visade en berömvärd oegennytta för så vidt det gälde penningar, ty i afseende å vinnande och bibehållande af makt var han visserligen långt ifrån oegennyttig.
Hertigen, som sålunda upplefvat sin gunstlings fall redan innan han sjelf nedlade regeringen, öfverlemnade denna till konungen den 1 November 1796, då Gustaf Adolf fylde sitt adertonde år. Vid detta tillfälle lät hertigen uppläsa en berättelse om sin utöfning af regeringsärendena samt förklarade tillika, att han nu nedlade icke blott regentskapet och förmyndareskapet, utan äfven sina embeten såsom storamiral, chef för artilleriet och Upsala akademis kansler. Öfverstebefattningen vid lifregementet, hvilken han betalt med egna penningar, var den enda han ville behålla. Konungens eget tal vid regeringens mottagande var enkelt och värdigt samt innehöll icke mera beröm öfver förmyndare-regeringen, än förhållandet till farbrodern gjorde oundgängligt. Några nådebetygelser utmärkte icke denna högtidlighet, utan den aflopp helt tyst och stilla.
Mellan konungen och hertigen rådde nu en märkbar köld, men för öfrigt iakttog den förre mot den senare all skyldig grannlagenhet. Af allmänheten motsågs regentombytet med öfvervägande belåtenhet. Hatet mot Reuterholm hade hos många blifvit utsträckt äfven till hertigen, och hätskheten isynnerhet hos de förföljde eller tillbakasatte gustavianerne hade både då och har äfven i en senare tid väsentligt inverkat på omdömet, så väl om förmyndarestyrelsen som öfver hertigens person. De utfall mot båda, som förekommit i åtskilliga senare en tid mycket lästa skrifter, falla vid en närmare granskning inom smädelsens område. På det hela är om förmyndarestyrelsen att säga mera godt än ondt, om man tager i behörigt betraktande svårigheterna i dåvarande förhållanden, och om hertigens personlighet utfaller omdömet ojemförligt fördelaktigare än om hans gunstlings.
Hvad man i synnerhet och med skäl kan lägga hertigen till last är en allt för stor karaktärssvaghet, som föranledde hans allt för långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
