Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1797-1799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen benägenhet att biträda den rysk-engelska koalitionen. Alla kejsar Pauls försök att förmå honom härtill voro förgäfves, och häraf föranläts kejsaren att nu vända sig till svenska hofvet, för att der söka vinna en bundsförvandt mot den hatade republiken. Dessa bemödanden understöddes lifligt af friherre Ewert Taube, som sedan gammalt hyste det djupaste hat till det nya statsskicket i Frankrike och nu lyckades utverka sin afsändning till Berlin i en särskild beskickning, för att söka genom lockmedlet af Pomerns försäljning till Preussen förmå konung Fredrik Wilhelm att deltaga i koalitionen; men äfven utsigten till Pomerns besittning, som förut funnits så lockande för de preussiska regenterne, visade sig nu kraftlös, och den preussiske konungen stod fast vid sin föresats att ej frånträda sitt neutralitetssystem.
Svenska regeringen hade emellertid blifvit mer och mer fiendtligt stämd emot Frankrike, ehuru förre svenske ministern i Köpenhamn Fredrik Wilhelm von Ehrenheim, hvilken 1797 blifvit förordnad att förestå hofkanslersembetet och sedan dess egde betydande inflytande på ledningen af förhållandena till utrikes makter, gjorde allt för att förekomma hvarje oförsigtigt steg. Konungen åter började alltmera lägga i dagen sin fiendtliga sinnesstämning mot franska republiken, och i April 1799 lät han till tyska riksdagen i Regensburg utfärda en not, hvari han uppmanade alla tyska furstar att anse det pågående kriget såsom ett rikskrig, samt förklarade sig genast beredd att i egenskap af Pomerns hertig låta sin kontingent till rikshären aftåga.
Denna förklaring, som väckte föga uppseende i Regensburg, framkallade emellertid mycken ovilja hos franska styrelsen, af hvilken den betraktades som en krigsförklaring, och följden blef, att franska kapare nu anföllo de svenska handelsfartygen och att beslag lades på alla svenska skepp, som funnos i franska hamnar. Tillika skickade franska styrelsen ett särskildt ombud, konsuln de l’Isle, till Stockholm att hos konungen begära förklaring öfver den till tyska riksdagen afgifna noten, men fick ej annat svar än att hvad konungen gjort hade skett i egenskap af Pomerns hertig och i följd af hans förbindelser med tyska riket. Denna förklaring fans dock ej nöjaktig, och i December 1799 fick Carl Gustaf von Brinckman, hvilken, sedan friherre Staël 1797 upphört att vara svensk minister i Frankrike, förestått beskickningen derstädes, konungens befallning att återvända, hvarefter de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike tills vidare voro afbrutna.
Under tiden hade Gustaf Adolf visat allt större benägenhet för ett närmande till Ryssland, och då han i generallöjtnanten Christofer Toll hade en rådgifvare, som delade hans hat mot revolutionsmännen, lät han honom afgå till Petersburg för att besvara kejsarens inbjudning till deltagande i koalitionen mot franska republiken. Toll afreste i slutet af Juni 1799 och kom snart högt i kejsar Pauls bevågenhet. Man kom äfven snart öfverens, att Sverige icke med sin sjömakt, utan endast med landtrupper, hvilkas antal bestämdes till 8,000 man, skulle bidraga till förbundet mot Frankrike, emot subsidier, som skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
