Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1800-1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våren 1802 företog en utrikes resa, hvarunder han ämnade besöka Stockholm, lät konungen genom öfverbefälhafvaren i Finland grefve Klingspor förbjuda honom att resa genom svenskt område, hvilket Panin skyndade att inberätta till Petersburg, men hade nu der allt för litet inflytande, att något afseende fästes å hans klagomål, ehuru man visserligen fann dem befogade. Ett annat tvisteämne var deremot nära att framkalla ganska allvarsamma förvecklingar. Gustaf Adolf hade under ett besök i Finland sommaren 1802 funnit bron öfver Kymmeneelf vid Lilla Abborfors målad med ryska färger; men då elfven här utgjorde gränsen mellan svenska och ryska området, förklarade konungen halfva bron äfven böra tillhöra Sverige och befalte, att denna hälft skulle strykas blå och gul. Ryssarne, som af ålder underhållit bron, läto sig härmed ej nöja, utan anströko åter hela bron med ryska färger. Häröfver uppstod en ganska allvarsam notvexling mellan båda hofven. Ingendera af de tvistande ville gifva efter, och slutligen lät kejsar Alexander sammandraga en betydande truppstyrka vid gränsen för att upprätthålla Rysslands rättigheter till den omtvistade bron, hvilken konungen icke desto mindre gaf befallning att skola med väpnad hand försvaras. Genom enträgna föreställningar af kanslipresidenten von Ehrenheim, grefve Klingspor och ambassadören Stedingk lät han dock slutligen förmå sig att gifva efter.
Under de spända förhållanden, som i följd af denna lappri-sak inträdde mellan de båda regenterne och som ytterligare ökades genom Gustaf Adolfs missnöje öfver åtskilliga reformer i frisinnad anda, hvilka Alexander infört, men hvilka Gustaf Adolf betraktade såsom röjande allt för mycket jakobinska grundsatser, återvände Stedingk till Stockholm i Nov. 1802, och då Ryssland hade endast en chargé d’affaires i Stockholm, fingo Sveriges diplomatiska förbindelser i Petersburg icke heller skötas af ett sändebud med högre rang, utan förste sekreteraren i kabinettet för utrikes brefvexlingen Johan Isak Netzel förordnades till svensk chargé d’affaires vid ryska hofvet. Närmare årets slut afgick dock öfverstekammarjunkaren friherre Carl Bonde till Petersburg att förestå dervarande beskickning, ehuru tillsvidare utan kreditiv. Sedermera, då Gustaf Adolf gaf sin den 2 December födde son Carl Gustaf titel af storfurste af Finland, misstyckte man detta i Petersburg, emedan det tycktes antyda anspråk på hela storfurstendömet, af hvilket dock en del var sedan freden i Åbo 1743 afträdd till Ryssland. Sedan den vidt utseende tvisten om bron blifvit bilagd, jemnades efter hand dessa missförhållanden, och i Maj 1803 återvände Stedingk, försedd med nya instruktioner, till sin ambassad i Petersburg, hvarifrån Bonde återkallades. Då man öfverenskommit att icke vidare hafva ambassadörer i spetsen för beskickningarna, blef Alopæus ackrediterad såsom rysk minister vid svenska hofvet, men Stedingk skulle dock bibehålla sin förra rang vid det ryska.
Med England inträdde efter det nordiska förbundets upplösning ett något vänskapligare förhållande. Från början af Juli månad 1801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
