Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1800-1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och för hvilken både hon och hennes gemål hyste ett lifligt intresse, men som af förste konsuln misstänktes vara invecklad i en sammansvärjning mot honom, hvilken man kommit på spåren. Då hertigen nu vistades icke långt från franska gränsen, ansågs han icke der vara i säkerhet. Han blef ock den 15 Mars 1804 bortförd af en fransk trupp från sin vistelseort Ettenheim i Baden, förd till Vincennes vid Paris och der skjuten den 21 Mars.
Konungen hade förut varnat hertigen och skickade, vid första underrättelsen att en fransk trupp fått befallning att afgå till Ettenheim, sin adjutant, öfversten friherre Johan Henrik Tawast, till hertigen för att uppmana honom skyndsammast sätta sig i säkerhet; men då Tawast ankom till Ettenheim, hade hertigen redan några timmar förut blifvit bortförd derifrån. Vid underrättelsen härom befalte konungen sin kabinettssekreterare Gustaf Lagerbielke att uppsätta en not, hvilken i ganska häftiga och skarpa uttryck protesterade mot kränkningen af Badens område och skulle aflemnas till svenske ministern i Paris friherre Ehrensvärd för att af honom tillställas förste konsuln. Lagerbielke sökte visserligen göra föreställningar mot de stötande uttrycken i denna not, men ådrog sig härigenom endast tillrättavisningen: »Tig, lyd och skrif!» Så snart denna not var uppsatt, sändes Tawast med densamma till Paris, der han hade att öfverlägga med Ehrensvärd om hvad som kunde göras för hertigen. Tawast hade dock ej hunnit till Paris, innan han erfor hertigens död.
Detta blodiga dåd väckte allmän bestörtning och förbittring hos många. Hos Gustaf Adolf var den synnerligen häftig och han dröjde ej att visa det. Han lät genast återkalla svenska beskickningen från Paris och befalte Armfelt att till kejsaren i Wien öfverlemna en not, med uppmaning i ganska starka uttryck att hämnas det begångna våldet. »Riket, kejsaren och alla regenter», hette det deri bland annat, »äro förolämpade genom ett tilltag utan exempel i historien, och hvar man af ära, som ej vill dö slaf af usurpatörer och mördare, bör tillbjuda sin sista blodsdroppe och sitt lif åt den, som vågar det ädla företaget att krossa hydran.»
Konungen insåg emellertid, att, då man begagnade så skarpa uttryck mot en makt sådan som Frankrike, måste man äfven vara betänkt på att skydda sig mot följderna. Han ingick i underhandlingar både med Ryssland och England om Pomerns försvar mot ett befaradt anfall från Frankrike. Stralsunds fästning sattes i försvarstillstånd, och trupper öfverfördes från Sverige till Pomern. Redan nu var ock mellan ryska och engelska hofven en plan å bane att söka tillvägabringa en ny koalition emot Frankrike, i hvilken båda voro angelägne att indraga Sveriges konung, som gerna lyssnade till ett dylikt förslag. Ryssland hade dock ännu ej bestämt sig för kriget, och England vägrade lemna Sverige subsidier, innan svenska regeringen oåterkalleligt beslutat sig för att uppträda mot Frankrike, hvilket åter Gustaf Adolf ej vågade, innan Ryssland var färdigt att uppträda på stridsplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
