- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Nionde bandet. Gustaf III. Gustaf IV Adolf /
537

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Frankrike, 1805-1807

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

audiens och Fredrik Wilhelm blifvit underrättad om hans ärende, fann han detta icke innebära något försök till upprättelse för den honom tillfogade förolämpning, utan vägrade mottaga Löwenhielm. För att göra denna vägran mildare lät man dock tillsäga honom endast, att han tills vidare ej kunde blifva mottagen, i följd af de mångfaldiga göromål ryske kejsarens ankomst förorsakat. Löwenhielm skyndade då till Alexander, hos hvilken han genast erhöll företräde och som försäkrade honom, att, »om blott konungen af Sverige ville gå en fjerdedel af vägen, ville kejsaren ansvara för att konungen af Preussen skulle gå tre fjerdedelar».

Innan man kommit till rätta härmed, hade likväl Gustaf Adolf redan afgifvit sin krigsförklaring mot Frankrike. Det skedde genom en proklamation af den 31 Oktober 1805, i hvilken konungen erinrade, huru »franska revolutionen ej upphört att arbeta emot det allmänna lugnet och fästa alla regeringars uppmärksamhet. Ofta hade väl de styrande i Frankrike blifvit ombytte, men aldrig deras för Europa vådliga grundsatser. De icke endast bibehöllos under den konsulära regeringen, utan ju mera makt samlades i förste konsulns hand, desto mindre aktades rätt och billighet. Allt uppoffrades åt en ärelystnad, som satte sig öfver folkrätt, traktater och sjelfva den aktning, som regeringar för egen skull visa hvarandra. Af det urgamla och vördade franska konungahuset hade en värdig ättlings och furstes blod icke länge sedan runnit för våldets hand. Denna rysliga gerning var icke allenast ett exempel af den franska regeringens begrepp om lag och rätt, utan äfven ett förvånande prof af dess statslära och gaf i bägge hänseenden en stark varning åt alla regeringar. Alla reklamationer hos franska regeringen om ersättning för förluster genom laglösa kaperier, egenmäktiga befraktningar samt obehöriga beslag å laddningar hade varit fruktlösa. Sådant hade hos konungen ytterligare lifvat längtan efter en mäktig motvigt mot en makt, som så oförsynt traktade efter öfvervälde och så laglöst nyttjade alla medel att ernå det. Denna motvigt hade nu vunnits. Europas största makter hade rest sig att kämpa för sin urgamla värdighet och sjelfständighet, och konungen, som redan med dem alla stått i gamla vänliga förbindelser, hade nu närmare slutit sig till dem och hoppades med dem bidraga till allmänna trygghetens återvinnande, hvarföre han öfverginge med en del af svenska armén till Pomern, att förena sig med en der samlad, under hans befäl stående betydlig rysk styrka samt ytterligare agera med det eftertryck och på det sätt, som omständigheterna medgåfve».

Kriget företogs således icke i följd af några förnärmelser mot svenska folket, utom de anmärkta våldsamheterna mot en del trafikerande, hvartill Sveriges då varande bundsförvandt England gjort sig skyldig i vida högre grad än Frankrike, utan krigsorsaken var Frankrikes för de öfriga europeiska staterna hotande öfvermakt, hvilken åtskilliga af dessa förenat sig att söka stäcka och hvartill Sveriges konung beslutat medverka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/9/0565.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free