Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i stället att, om han låtit den anfallna bataljonen draga sig tillbaka till den starka ställningen på högslätten, hade han derifrån med långt större fördel kunnat utkämpa striden. Nedanför denna starka ställning fortgick emellertid striden i fem timmar, och Adlercreutz deltog äfven personligen deri samt var vid ett tillfälle nära att blifva fången och måste med sin omgifning slå sig igenom de honom omringande ryssarne. Desse anföllo finnarne oafbrutet och sökte kringgå deras ställning så väl till höger som till venster utmed sjön, men utan att uträtta något afgörande. Då erhöll kl. 5 e. m. Adlercreutz befallning från Klingspor att retirera till Lappo. Rapport hade nemligen ingått från von Otter, att ryssarne besatt Kauhajoki, hvilket Klingspor låtit frivilligt utrymma och hvarigenom de skjutit sig emellan hufvudhären och kustfördelningen. Nu trodde Klingspor sitt högqvarter hotadt och sin reträtt till Wasa afskuren, hvarföre han så skyndsamt som möjligt ville hafva Adlercreutz och hans styrka sig närmare. Denne, som måste åtlyda den gifna befallningen, lät nu striden afbrytas och återtåget efter hand anträdas.
Förlusterna under de tre dagars striderna vid Kuortane, Ruona qch Salmi uppgingo å finska sidan till omkring 900 man och å ryssarnes troligen till ett vida större antal; men då ryssarnes styrka var nära dubbelt öfverlägsen den finska, blef förlusten i samma mån känbarare för finnarne. Af ännu större vigt var den nedslående känslan att nödgas retirera, ehuru man tillbakaslagit fienden och således i sjelfva verket gått segrande ur striden. En rysk författare har ock anmärkt, att tanken på Rysslands makt och dess härars öfverlägsenhet, hvilken såsom ett hemskt hjernspöke under hela fälttåget beherskade Klingspor, började från det högre befälet sprida sig genom alla grader nedåt samt nedslå, icke modet, men förtröstan på framtiden. Hvad hjelpte det att på ett ställe segra, när fienden dock framträngde och nya skaror liksom växte upp ur jorden? De motgångar, hvilka voro en följd af olycksaliga fördomar och begångna militäriska misstag, fingo i mängdens ögon utseende af ett oundvikligt öde, hvilket det ej stod i mensklig makt att ändra.
På morgonen den 2 September, då striden pågick som hetast vid Salmi, fick Klingspor i sitt högqvarter vid Lappo svar från konungen å sitt här ofvan omnämnda bref af den 22 Augusti, hvari han begärt att med norra finska armén blifva öfverförd från Wasa till Vesterbotten. Detta icke allenast afslogs, utan han ålades tillika att »drifva fienden öfver de gränser, hvaröfver han aldrig bort framtränga. Det kan ej», hette det vidare i detta bref, »gifvas någon redlig finne, som ej med lif och blod dertill vill bidraga. Men tiden får ej försummas, den måste begagnas till vinnande af detta enda och vigtiga ändamål; armén, måste förstärkas med de många tusende finnar, som skynda att samla sig under de fanor, som höjas till deras fosterlands försvar». Brefvet gaf för öfrigt visserligen förhoppning om förstärkningars afsändande, jemte vapen och proviant, men utan att
angifva hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
