Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1805-1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presidenten i kommersekollegium Johan Liljencrantz, gjorde konungen föreställningar om nödvändigheten att gifva efter för omständigheternas tvång, för att icke äfventyra att förlora tronen och draga oberäkneliga olyckor både öfver sin familj och riket; men konungen förklarade, att han aldrig skulle underhandla med Bonaparte, som på det nedrigaste mördat en Bourbon. Konungen insåg väl nationens lidanden, men kunde ej handla annorlunda utan att ådraga sig »evig fördömelse», och då Liljencrantz besvor honom att sammankalla ständerna och sluta fred eller, om han af religiösa betänkligheter ej kunde förmå sig till det senare, afsäga sig kronan, utfor konungen med mycken hetta, att Liljencrantz kunde skatta sig lycklig att ej blifva behandlad som en upprorsmakare. Hans föreställningar verkade ock lika litet som riksdrotsens.
Bättre framgång hade ej heller Toll, som till konungen öfverlemnade ett betänkande, i hvilket han, efter att hafva visat omöjligheten för Sverige att utgöra de oerhörda skatter, som fordrades för krigets fortsättande, rådde konungen att afsäga sig regeringen till förmån för sin son, emedan han sjelf ej ville göra fred med Napoleon. Detta råd upprepade Toll äfven muntligen vid betänkandets öfverlemnande; men konungen ryckte papperet ur hans hand, ref sönder det och kastade bitarne i elden, som brann i kaminen, samt befalte Toll att genast resa ned till sin post i Skåne.
Ingen af konungens förtroendemän kunde sålunda förmå honom hvarken att ändra regeringssystem eller att afsäga sig regeringen; men nu vidtog Adlersparre ett afgörande steg att tvinga honom dertill. Sedan han i slutet af Februari genom bref från Anckarsvärd erfarit, att man i hufvudstaden frånträdt planen att taga konungen till fånga, sammankallade han i sitt högqvarter i Carlstad dervarande officerare, som förklarade sig villige att tåga emot Stockholm, hvarefter alla till fördelningen hörande kårer fingo order att uppbryta den 6 och 7 Mars. Sedan Anckarsvärd återkommit den 5 Mars och närmare redogjort för förhållandena i hufvudstaden, sände Adlersparre ännu samma afton dåvarande kornetten grefve Hugo Hamilton till Stockholm, med uppdrag dels att uppmana befälhafvare för de i landsorten förlagde trupper att deltaga i det tillämnade företaget, dels att framföra två bref från Anckarsvärd till friherre Jakob Cederström och till Adlercreutz, med uppmaning till den senare att, i enlighet med sitt till Anckarsvärd gifna löfte, ej låta konungen undkomma, derest Adlersparre infann sig med vestra armén. Till friherre Henning Wrangel medförde Hamilton äfven ett bref, hvari han uppmanades att låta gardena skynda till hufvudstaden.
På morgonen den 6 Mars afsändes Anckarsvärd till Norge, för att söka med prinsen af Augustenburg öfverenskomma om vapenhvila, såsom gengäld hvarför han skulle erbjuda prinsen Sveriges krona. Han fick dock ej träffa prinsen personligen, men genom norske generalen Staffeldt erhöll Adlerparre, å prinsens vägnar, försäkran om vilkorlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
