Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1805-1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer i de närmaste rummen, och vakthafvande kapitenlöjtnanten, generaladjutanten m. fl., åtföljde af några lifdrabanter, skyndade till den stängda dörren, hvilken de förgäfves sökte spränga, ehuru de sönderslogo dörrspegeln. Adlercreutz lät då öppna dörren och uppmanade, omgifven af sina officerare, de inträngande att vara lugna, ty ingen fara vore för konungens lif. Han lyckades att lugna så väl dem som de i öfra drabantsalen varande lifdrabanterne.
Medan Adlercreutz sålunda lemnat konungens rum, hade denne, som blifvit lemnad ensam med Ugglas och generalen grefve Strömfelt, förstått åtkomma den senares värja, hvarefter han skyndade ut genom en dörr, som ledde till trappan nedåt slottshvalfvet och hvilken han redan hunnit stänga, innan Adlercreutz med några officerare genom hufvudingången hunnit in i rummet. De skyndade efter och sprängde den stängda dörren, men under tiden hade konungen hunnit ned i slottshvalfvet, der han gensköts af hofjägmästaren Johan Ludvig von Greiff, som med armen parerade konungens blottade värja, fattade honom om lifvet och förde honom tillbaka till norra slottshvalfvet, just då han var färdig att genom det vestra skynda ut till högvakten, der ett honom tillgifvet tyskt regemente stod, hvilket utan tvifvel skulle skyddat honom för alla vidare försök mot hans personliga frihet. Medan han fördes tillbaka upp i sina rum, ropade han ock åt posterna i trapporna att befria honom, men då man sade dem, att konungen var sjuk, förhöllo de sig stilla. Sedermera hölls konungen under bevakning å slottet till följande natten, då han affördes till Drottningholm, som tills vidare anvisades honom till vistelseort och der han strängt bevakades.
Så snart man fört konungen till sina rum, begåfvo sig Adlercreutz och Silfversparre till Klingspor, hvarefter alla tre åtföljdes till de rum inom slottet, som beboddes af hertig Carl, hvilken nu biföll, ehuru först efter åtskilliga bevekande föreställningar, att i egenskap af riksföreståndare öfvertaga styrelsen, till dess ständerna hunno samlas, för att besluta så väl om denna som rörande de många vigtiga frågor i öfrigt, hvilka nu skulle afgöras.
Så slutade Gustaf Adolfs regering. Han hade fört denna så uteslutande efter sin personliga uppfattning af sina regentpligter, utan allt afseende om rikets väl eller till och med dess bestånd derigenom äfventyrades, samt företedde för öfrigt så många besynnerligheter både såsom konung och menniska, att alla, som med honom kommo i närmare beröring, efter hand insågo nödvändigheten af ett regentombyte. De missnöjdes antal blef allt större, den ena sammansvärjningen uppgjordes efter den andra, alla konungens förtroendemän kände eller åtminstone anade deras tillvaro, utan att derom upplysa konungen, och denne kunde slutligen af några få beslutsamma män göras till fånge midt i sin konungaborg och omgifven af sin vakt, utan att någon tog ett steg till hans befriande, så snart man fann, att hans lif ej var i fara. Ett mera öfvertygande bevis på den allmänna uppfattningen af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
