Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och läroverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Akademiens både vetenskapliga och ekonomiska angelägenheter sköttes visserligen nu vida bättre än förut; men särdeles länge fick man dock ej vara i åtnjutande af den regerandes huldhet. Den franska revolutionens frihetsyra gjorde snart nog Gustaf Adolf ännu mera fiendtlig mot allt, som antydde frihetsidéer, än hans farbroder varit, och han var äfven långt mer än denne ömtålig för allt som kunde betraktas såsom på något sätt trädande hans kungliga värdighet för nära.
Ett studentupptåg i Upsala i November 1799, kort efter hans äldste sons födelse, väckte hans synnerliga förtrytelse. Man hade, med anledning af den öfver hela riket firade lyckliga tillökningen i konungahuset, författat och i ett student-dryckeslag sjungit en parodi på en julpsalm, hvilken snart i talrika afskrifter blifvit spridd kring hela landet. Konungen såg häri både ett religionens vanhelgande och en sidovördnad mot konungahuset, samt trodde sig i lärarnes villomeningar finna grunden till lärjungarnes ofog. Universitetets rektor, den allmänt aktade professorn i fysiken Zacharias Nordmark hade visserligen skyndat att beifra hvad som passerat samt på Gustavianska hörsalen med ett ganska allvarsamt strafftal tillrättavisat hela den dit kallade studentkåren; men detta tillfredsstälde ej den uppretade konungen. Han infann sig sjelf i Upsala den 5 December, denna gång ej åtföljd af Rosenstein, och lät följande dagen sammankalla det akademiska konsistoriet, hvilket han i skarpa ordalag förehöll bristande tillsyn öfver ungdomen och spridande af falska grundsatser, ålade professorerne vid strängaste ansvar att icke utbreda andra läror, än som fullt öfverensstämde med vår antagna religion, samt förklarade sig nu hvarken vilja eller kunna vara deras kansler, utan befalte dem att genast välja en ny, »till nogare uppsigt öfver akademiens göromål». Valet föll då på grefve Axel von Fersen, tydligen efter konungens anvisning, hvilken ansåg honom, såsom ifrig fransk rojalist, vara den lämpligaste att hålla de svenska jakobinerne i tukt. Rosenstein, hvilken konungen samma dag underrättade härom, med tillagd önskan, att han måtte »taga den oförmodade tidningen med kallsinnighet», frånträdde nu för alltid kanslerssekreterarebefattningen, som åter öfvertogs af Eurén.
Huru ytterligt ömtålig man nu var för hvad man ansåg såsom jakobinism hos den studerande ungdomen, visade sig följande året på ett sätt, som den tiden väckte mycket uppseende. Med anledning af den kungliga kröningen firades i Upsala en fest, hvarvid musik skulle uppföras. Docenten Gustaf Abraham Silfverstolpe, hans vän Marcus Wallenberg, som slutligen blef biskop i Linköping, samt några andra amatörer inom studentkåren, skulle härvid biträda; men då de kommo upp i orkestern, förklarade sig Silfverstolpe ej kunna spela det framlagda stycket, utan han och de öfrige erbjödo sig i stället att utföra ett nytt, hvilket de inöfvat. Den gamle kapellmästaren Leijel samtyckte, men blef ytterst förskräckt, då detta nya stycke befans vara en tonmålning af slaget vid Fleurus, i hvilken bland annat Marseillermarschen förekom. Han återkallade nu sitt samtycke, men då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
