Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kellgren ens på dödssängen. Leopold svarade rned
öfversändande af Eneboms-visan, om hvilken han skref
i sitt svar till Rosenstein: »Det är en störtning af
min indignation och, som Kellgren sagt förträffligt
om Bellmans, visor, alldeles helgjuten. Den har ej
kostat mig två minuter öfver den tid, jag behöft att
sätta den på papperet. Jag jemför mig ej derföre med
Bellman. Det är han, som borde sjunga Per Enbom. Det
behöfs ock blott ett ord, och han gör det».
Visan, skrifven på en allmänt känd melodi, fans af
alla så qvick och roande, att den spreds med otrolig
hastighet och sjöngs öfverallt, på offentliga
ställen så väl som i enskilda samqväm inom alla
samhällsklasser. Den arme Per Enbom, som sålunda fick
en ryktbarhet, hvilken han aldrig kunnat ana, svarade
först med en i Extra Posten införd artikel »Till
vismakaren i Extra Posten», hvilken icke var egnad att
upphjelpa hans sak och lät sedan såsom bihang till
Extra Posten trycka en lång försvarsskrift för sitt
författarskap i allmänhet, hvilken icke hade bättre
framgång. Han fortfor emellertid att gifva allmänheten
nya prof på sitt författarskap, men hade slutligen
råkat i stor fattigdom, och det var nu Leopold, som
vid flera tillfällen räckte honom en hjelpsam hand,
med en grannlagenhet, hvarför Enbom särskildt tackade
honom. Enbom dog, fattig och förgäten, 1810.
När svenska akademien, efter förmyndareregeringens
slut, fick fortsätta sina förhandlingar, tog
Leopold, såsom här ofvan är visadt, en verksam
del i dess arbeten och lemnade äfven flera bidrag
till Georg Adlersparres tidskrift »Läsning i
blandade ämnen». Gustaf Adolf tycktes vilja gifva
honom ett slags upprättelse för att den föregående
styrelsen syntes hafva förgätit honom. Han blef 1798
riddare af nordstjerneorden och fick 1799 titel
af kansliråd. Leopolds skaldesång »Det slutande
århundradet», med anledning af kronprinsens födelse,
innebar ock en gärd af skaldens tacksamhet. I
sjelfva verket var han likväl alltför mycket vän af
yttrandefrihet och upplysning att rätt finna sig
i det nu rådande trycktvånget. Också förfäktade
han i flera uppsatser och synnerligast i den
uti Läsning i blandade ämnen införda om »Svenska
tryckfriheten, försök att bestämma dess nuvarande
lagliga gränser», yttrandefriheten så kraftigt, som
dåvarande förhållanden medgåfvo, samt förberedde de
åsigter i detta hänseende, som efter statshvälfningen
1809 gjorde sig gällande, hvartill han ock verksamt
bidrog, enligt hvad i nästa del skall visas, då vi
få tillfälle att framställa nya sidor af Leopolds
litterära verksamhet och äfven öfverskåda denna i
dess helhet.
Bland de öfriga mera framstående skalderne från Gustaf
III:s tidehvarf lefde ännu Gyllenborg och Oxenstjerna;
men deras verksamhet var dock i aftagande. Deremot
uppträdde nu i sin fulla snillekraft en skaldinna,
som under föregående tidskifte meddelat allmänheten
förstlingarna af sitt författarskap.
Anna Maria Malmstedt, dotter till extra ordinarie
professorn Magnus Malmstedt och dess hustru Märta
Florin, var född i Upsala den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
