Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kellgren ens på dödssängen. Leopold svarade med öfversändande af Eneboms-visan, om hvilken han skref i sitt svar till Rosenstein: »Det är en störtning af min indignation och, som Kellgren sagt förträffligt om Bellmans visor, alldeles helgjuten. Den har ej kostat mig två minuter öfver den tid, jag behöft att sätta den på papperet. Jag jemför mig ej derföre med Bellman. Det är han, som borde sjunga Per Enbom. Det behöfs ock blott ett ord, och han gör det».
Visan, skrifven på en allmänt känd melodi, fans af alla så qvick och roande, att den spreds med otrolig hastighet och sjöngs öfverallt, på offentliga ställen så väl som i enskilda samqväm inom alla samhällsklasser. Den arme Per Enbom, som sålunda fick en ryktbarhet, hvilken han aldrig kunnat ana, svarade först med en i Extra Posten införd artikel »Till vismakaren i Extra Posten», hvilken icke var egnad att upphjelpa hans sak och lät sedan såsom bihang till Extra Posten trycka en lång försvarsskrift för sitt författarskap i allmänhet, hvilken icke hade bättre framgång. Han fortfor emellertid att gifva allmänheten nya prof på sitt författarskap, men hade slutligen råkat i stor fattigdom, och det var nu Leopold, som vid flera tillfällen räckte honom en hjelpsam hand, med en grannlagenhet, hvarför Enbom särskildt tackade honom. Enbom dog, fattig och förgäten, 1810.
När svenska akademien, efter förmyndareregeringens slut, fick fortsätta sina förhandlingar, tog Leopold, såsom här ofvan är visadt, en verksam del i dess arbeten och lemnade äfven flera bidrag till Georg Adlersparres tidskrift »Läsning i blandade ämnen». Gustaf Adolf tycktes vilja gifva honom ett slags upprättelse för att den föregående styrelsen syntes hafva förgätit honom. Han blef 1798 riddare af nordstjerneorden och fick 1799 titel af kansliråd. Leopolds skaldesång »Det slutande århundradet», med anledning af kronprinsens födelse, innebar ock en gärd af skaldens tacksamhet. I sjelfva verket var han likväl alltför mycket vän af yttrandefrihet och upplysning att rätt finna sig i det nu rådande trycktvånget. Också förfäktade han i flera uppsatser och synnerligast i den uti Läsning i blandade ämnen införda om »Svenska tryckfriheten, försök att bestämma dess nuvarande lagliga gränser», yttrandefriheten så kraftigt, som dåvarande förhållanden medgåfvo, samt förberedde de åsigter i detta hänseende, som efter statshvälfningen 1809 gjorde sig gällande, hvartill han ock verksamt bidrog, enligt hvad i nästa del skall visas, då vi få tillfälle att framställa nya sidor af Leopolds litterära verksamhet och äfven öfverskåda denna i dess helhet.
Bland de öfriga mera framstående skalderne från Gustaf III:s tidehvarf lefde ännu Gyllenborg och Oxenstjerna; men deras verksamhet var dock i aftagande. Deremot uppträdde nu i sin fulla snillekraft en skaldinna, som under föregående tidskifte meddelat allmänheten förstlingarna af sitt författarskap.
Anna Maria Malmstedt, dotter till extra ordinarie professorn Magnus Malmstedt och dess hustru Märta Florin, var född i Upsala den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
