Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
18 Juni 1754. Af fadern hade hon fått i arf ett godt hufvud och ett skämtsamt lynne; af modern ett öfvervägande sinne för hemmets trefnad och behag; af båda en varm och oskrymtad gudsfruktan. Fadern besörjde sjelf den vettgiriga dotterns undervisning och lärde henne bland annat latin, så att hon kunde biträda honom vid rättandet af studenternes krior. I föräldrahemmet sammanträffade hon äfven med åtskillige unge män, som sedermera gjorde sig kända inom svenska vitterheten, bland andra Leopold. Vid 17 års ålder skref hon en satir på vers, »Tékonseljen», hvari redan, ehuru ännu outvecklade, framträda åtskilliga drag af hennes egentliga skaldegåfva. För öfrigt författade hon 1776, på hertig Carls anmodan, en öfversättning af det franska sångspelet Lucile, hvarefter följde några andra öfversättningar af franska teaterstycken samt 1778 en från latinet, »Dido till Aeneas», af Ovidius. År 1780 upptogs för första gången en dikt af henne i Stockholms-Posten, en sång med anledning af kronprinsens födelse.
Detta år trädde hon äfven i en annan förbindelse med Stockholms-Posten genom sitt giftermål med Kellgrens medarbetare i denna tidning, dåvarande sekreteraren i kommersekollegium, sedermera kommerserådet Carl Lenngren, hvarefter hon såsom fru Lenngren vann ett skalderykte, täflande med de främsta storheternas inom vår vitterhet. Under de första åren af sitt äktenskap tycktes hon emellertid vilja använda sin skaldegåfva endast till att sprida glädje inom mannens vänkrets, likasom hon begagnade sin rika uppfinningsförmåga att göra sitt hus så trefligt och angenämt, sitt bord så godt och samqvämen så glada som möjligt. Ett den tiden mycket omtyckt sällskapsnöje var sjungandet af bordvisor, och den, som kunde åstadkomma någon ny sådan, beredde sig alltid en triumf för tillfället. Det hände nu flera gånger, att hon öfverraskade sin man med en dylik, uttänkt medan hon gick i sitt hushåll och sedan kastad på papperet, för att af honom föredragas vid deras nästa bordsamqväm. Dessa hennes bordvisor flögo ock snart kring hela riket, men erkändes icke af henne sjelf. »Hon gömde», såsom Franzén yttrat, »sin lyra under sitt sybord. I hennes boningsrum syntes aldrig en bok, aldrig ett skriftyg. Knappt af dem, som hörde till hennes hus, träffades hon med pennan i handen».
Hos henne samlades emellertid allt hvad Stockholm hade utmärkt i vittert hänseende. Kellgren, Rosenstein, Gyllenborg, Leopold, Adlerbeth, Lehnberg, Kraus, Franzén, Blom tillhörde hennes förtroliga aftonkrets, der hon gaf fritt lopp åt sitt lynne och med sina qvicka infall, sina fina och träffande anmärkningar skattade ymnigt till den rikedom af sådana, som gjorde dessa kretsar så angenäma. I större sällskap var hon en vanlig värdinna, artig och förekommande, men utan att röja minsta anspråk på någon slags öfverlägsenhet. Utom hus kom hon sällan.
Ända till 1792 förekommo i Stockholms-Posten endast få stycken af henne, och dessa voro till största
delen öfversättningar eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
