Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enkel minnesvård med följande af honom sjelf författade inskrift: »O viva, viva Divinitas! meæ animæ anima! Tibi fui, Tibi sum. Thorild».[1]
»Thorild», yttrar hans senaste biograf[2], »var i grunden en ädel natur, full af lågande nit för slägtets lycksalighet. Med ett klart förstånd och en liflig fantasi förenade han en stark och lättrörlig känsla; men likasom alla känslomenniskor var han i sina handlingar och sitt uppträdande oberäknelig, och hans förstånd fördunklades och vilseleddes af hans gränslösa högmod och ej mycket ringare fåfänga. Den sjelfviskhet, som så ofta hos honom framskymtar, bär dock en förunderlig pregel af naivitet. I känslan af så väl sin egen storhet, som vigten och högheten i de tankar och planer till mensklighetens lycka, hvilka fylde hans själ, förblandade han, omärkligt för honom sjelf, sitt personligt egna med de sublima målen för hans tanke och handling. Af denna sjelf-illusion synes han nästan hemtat ett slags moralisk trygghet, ty äfven vid handlingar, hvilkas sedliga halt icke är tvifvelaktig, finna vi sällan hos honom någon tvekan om hans fulla rätt. För öfrigt felades det Thorild sjelfbeherskning och sjelfkritik. Hans stil lemnar en ganska trogen bild af hans personlighet; den är ojemn och nyckfull, slår lätt öfver från allvar i burleskt, är ena ögonblicket hänförande, djupt rörande eller upplyftande, nästa ögonblick gäckande, grof, otidig — ingen svensk författares skrifter erbjuda ett rikare förråd på oqvädinsord, flertalet fullkomligt originela — ömsom förvånas man öfver tankarnes djupsinnighet, ömsom häpnar man öfver de bizarra infall, som med öfvertygelsens hela värma framställas och försvaras.»
Bland vitterhetsidkarne af andra ordningen under detta tidskifte ådrog sig Axel Gabriel Silfverstolpe mesta uppmärksamhet. Han var född i Augusti 1762. Föräldrarne voro bankokommissarien Fredrik Silfverstolpe och Eleonora Katarina Leijonhufvud, en syster till presidenten friherre Axel Gabriel Leijonhufvud, en varm vitterhets- och musikälskare, efter hvilken systersonen blef uppkallad. Redan vid 17 års ålder sändes han till Upsala och kom, efter der inom kort tid aflagd examen, 1779 till Stockholm, der han då anstäldes vid riddarhuskansliet samt 1782 i krigsexpeditionen. Redan två år derefter uppträdde han, vid 22 års ålder, såsom talare vid krossandet af ett adligt vapen och har sedermera ytterligare elfva gånger hållit tal vid dylika tillfällen. Sedan svenska akademien blifvit stiftad, var han ock en bland de förste som täflade om dess vältalighets-pris, samt erhöll 1787 aceessit för ett »Äreminne öfver Birger Jarl» och 1791 stora priset för ett »Äreminne öfver Sten Sture den yngre». Följande året täflade han äfven om akademiens skaldepris. Konungen hade sjelf bestämt ämnet: »Skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn»; men ehuru detta ämne varit trenne gånger utsatt, hade akademien icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
