Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akademien, hvilket lyckades 1797, då han enhälligt invaldes i ledigheten efter Elis Schröderheim, hvilken han ganska lyckligt skildrade i sitt inträdestal. Som skald var Leopold Bloms förebild, och i allmänhet finner man föga ursprunglighet i Bloms dikter, men de röja dock ganska lyckade bemödanden att sätta sig in i den oratoriska, epigrammatiska och antitetiska poesi, hvilken den tidens smak föredrog.
Johan Stenhammar, född i Juni 1769 i Ed inom Kalmare län, der fadern, Adolf Stenhammar, var kyrkoherde, slöt sig lika troget till Kellgren, som Blom till Leopold. I Upsala, der han blef student vid 18 års ålder, studerade han företrädesvis filosofi, historia samt de klassiska och de österländska språken, fick 1789 företaga en längre utrikes resa, hvarifrån han hemkom i December 1790, tog följande året magistergraden såsom primus och blef docent 1792. En »Sång öfver grefve Baltzar Horn», som stupade i slaget vid Hogland, belönades af svenska akademien och fäste på Stenhammar akademiens uppmärksamhet. Enligt hvad redan är berättadt, uppdrogs åt honom utarbetandet af akademiens ordbok, och han antogs till dess amanuens, med årligt arvode af 200 rdr specie. I slutet af 1793 flyttade han till Stockholm, der han i Kellgren fann en beskyddare, som med mycket intresse omfattade honom och hvilken han egnade den varmaste tillgifvenhet och beundran. Han började ock nu införa ett par dikter i Stockholms-Posten, men vans sedermera af Leopold för Extra Posten, hvarvid det vänskapliga förhållandet till Kellgren förblef orubbadt. För en »Sång öfver segern vid Svensksund» vann Stenhammar 1793 svenska akademiens stora pris och fick det ånyo året derpå för ett »Skaldestycke om religionens nödvändighet för samhällens bestånd». För öfrigt införde Stenhammar från slutet af 1793 till September 1795, då Extra Posten indrogs, flera dikter och äfven uppsatser på prosa i denna tidning samt lemnade åtskilliga poetiska bidrag till »Läsning i blandade ämnen» under åren 1797 och 1798. Kellgren hade på sin dödsbädd uttalat en önskan att få Stenhammar till efterträdare i svenska akademien, och denna önskan uppfyldes, då Stenhammar vid akademiens återinträde i verksamhet den 4 Februari 1797 enhälligt valdes att intaga den plats, som blifvit ledig efter Kellgren. Stenhammars egen helsa var likväl då redan bruten, så att han icke i Mars 1798 kunde i dess helhet uppläsa sitt inträdestal. Han hade nu ingen annan inkomst än den pension, han erhöll af akademien, men blef innan årets slut utnämnd till lektor vid Linköpings gymnasium, hvilken befattning han dock aldrig fick tillträda, ty innan dess afled han i Stockholm den 31 Januari 1799. »Ståndaktig under plågorna», berättar Adlerbeth, »munter midt i sitt lidande, dog han densamma som han lefvat och vände icke ett sorgset ögonkast tillbaka till den verld, der han skulle begråtas».
Alla omdömen om Stenhammar sammanstämma i, att han var ovanligt älskvärd och afhållen af hvar och en, som kände honom. Hans skaldegåfva sattes högt af hans samtid, och både Kellgren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
