Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man vet ej med säkerhet hvilket år denna akt blifvit uppsatt, ehuru det synes tillhöra ett af åren 1803, 1804 eller 1805.
Under hösten 1792 gick hans svårmod så långt, att man började frukta hans förnuft vara rubbadt. Generaldirektören Akrell och flere andre ansedde läkare förklarade ock i ett protokoll, som då fördes öfver en konsultation rörande den unge konungens helsa, att han hyste vissa fixa idéer, som icke voro förenliga med ett sundt förstånd. Bland annat skall han varit fullt öfvertygad, att Carl XII:s själ öfverflyttat i hans person, och flera af hans följande handlingar tyckas visa, att han fortfarande trodde härpå.
Hans helsa förbättrades emellertid och under de följande åren af sin minderårighet gaf han vid åtskilliga tillfällen lofvärda prof af förstånd och ståndaktighet. Dessa egenskaper visade han äfven efter anträdet till regeringen samt gjorde sig både omtyckt och aktad genom rättrådighet, oveld, ordning, sparsamhet och betänksamhet. Man lofvade sig mycket godt af en sådan konungs styrelse; men de lofvande utsigterna varade dock ej länge. Redan under Norrköpings riksdag visade sig hvilka höga begrepp han hyste om sina konungsliga rättigheter och huru han icke skydde våldsamma medel för att bryta den frihetsanda, som röjde sig synnerligast hos adeln. Ännu mera försämrades förhållandet genom hans resa till Ryssland, der kejsar Pauls nyckfulla despotism, som likväl städse vann den mest blinda lydnad, slog synnerligen an på Gustaf Adolfs sinne. Det visade sig ock vid hans återkomst till Sverige i det här ofvan omtalta uniformspedanteriet, som så mycket besvärade hans omgifning och väckte så mycken förargelse inom armén. Sjelf blef han ock alltmera trumpen och svårmodig. All glädtighet försvann från hans hof, och man vågade knappt börja något samtal i hans närvaro.
Ännu värre blef det under och efter resan till Baden. Han omgafs der af franska emigranter, som lifligt framhöllo de gamla förbindelserna mellan Bourbonerna och svenska konungahuset samt smickrade hans högmod med utsigten att uppträda såsom Europas räddare från revolutionen. Upprörd af mordet å hertigen af Enghien och öfvertygad genom Jungs förklaring af uppenbarelseboken, att Napoleon var den deri förkunnade antichrist, trodde sig Gustaf Adolf genom sjelfva sitt namn uppmanad att uppträda såsom kristenhetens räddare och mensklighetens hämnare. Hans förstånd var alltför inskränkt att inse huru mycket han saknade den store Gustaf Adolfs egenskaper och huru helt annorlunda förhållandena voro nu än då, och för öfrigt var det för honom en trosartikel att till storverk icke behöfdes annat än att dertill vara af Gud utsedd. Medan han så rufvade öfver de storverk, han skulle uträtta, blef han alltmera dyster, nyckfull, våldsam och envis, alltmera kall och frånstötande i sitt sätt både mot sina närmaste och alla andra.
Efter återkomsten till Sverige tycktes han hafva förlorat äfven den kärlek till sitt folk, han under de första regeringsåren visat. Han gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
