Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
son, prins Gustaf, fylde den 9 November 1816 sitt sjuttonde år och då ville fadern med stor högtidlighet förklara honom myndig, hvarvid prinsen borde bestämdt gifva till känna, huruvida han vidhöll sina arfsanspråk på svenska tronen eller föredrog att uppgifva dem, hvilket skulle bekräftas genom en formlig akt. Prinsen skulle möta sin fader i Darmstadt och derifrån såsom »prins af Sverige», åtföljd af en afdelning utaf stadens militär samt af Darmstadts och Badens rytteri, hålla ett högtidligt intåg i Frankfurt. Förslaget mötte likväl svårigheter från alla håll och strandade helt och hållet mot prinsens bestämda vägran att låna sig dertill, i följd hvaraf en brytning härefter inträdde mellan far och son.
När Carl XIII aflidit i Februari 1818, lät Carl Johan derom underrätta Gustaf Adolf, hvilken besvarade denna uppmärksamhet med ett bref, hvari han lyckönskade Carl Johan till uppstigande på Sveriges tron. Sedermera hördes här ingenting vidare om f. d. konungen förr, än han i Januari 1821 öfverraskade svenska och norska regeringen med begäran om norsk medborgarerätt. Inlagan öfverlemnades till norska stortinget, med en erinran om det i Sverige utfärdade förbudet mot all gemenskap med förra kungliga familjen, samt lades af stortinget till handlingarna, hvilket beslut meddelades Carl Johan i en skrifvelse af den 2 April 1821, i hvilken stortinget försäkrade konungen så väl om sitt som om norska folkets »oaflåtliga och uppriktiga tillgifvenhet för hans maj:t och dess kungliga hus».
Gustaf Adolf fortsatte sedermera sitt kringirrande lif, men sjönk mer och mer i glömska. Den sista tiden af sin lefnad tillbragte han i S:t Gallen i Schweiz, der en svensk resande med honom sammanträffade under hösten 1836 och har lemnat följande skildring af hans yttre vid denna tid: »Det var en lång, smärt gestalt, med hela främre delen af hufvudet kal, nacken och sidorna höljda af ett tunnt, gråblandadt, ursprungligen kastanjefärgadt hår. Han hade stor, något tjock, i öfrigt välbildad näsa, stora utstående läppar, af hvilka den öfre betäcktes af en kort mustasch utaf ungefär samma färg som håret. Hans blick var stel och tom, hans rörelser styfva och afmätta, hufvudet något framåt lutadt och halsduken tätt sluten intill halsen. Han bodde då i två små rum på ett temligen tarfligt värdshus, hade en kyparegosse till enda uppassare, gick sällan ut och hade till hufvudsaklig sysselsättning att läsa gamla tidningsluntor, företrädesvis skildringar af krigshändelserna 1807, 1808 och 1809, samt några romaner, lånade från läsesällskapet. Större delen af dagen var han tungsint och folkskygg, men ofta om qvällarna bullrande upprymd — en inverkan af den svenska nationaldrycken, som allt för ofta af honom anlitades. För öfrigt visade han en stark, afgjord motvilja för allt svenskt, och den svensk, som ville förmå honom till något slags meddelande, måste noga dölja sin nationalitet. Äfven om sina närmaste ville han icke höra talas och undvek all slags beröring med dem. Hvarje slags understöd från någon af dem, hvarom han fick någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
