Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var så allmänt erkänd, att de fleste rättssökande, som hade något vigtigare mål anhängigt i högsta domstolen, brukade bönfalla, att »Kongl. maj:t ville nådigst anmoda riksdrotsen sitta öfver deras sak». Äfven af egen drift gaf Gustaf Adolf riksdrotsen icke sällan denna anmodan. För öfrigt uppbar Wachtmeister sitt embete med så mycken värdighet, att det ådragit honom beskyllningen att vara alltför stark aristokrat. Så satt han både i sitt audiensrum och i sin matsal under en tronhimmel, med två stånddrabanter bakom stolen, och omgaf sig i allmänhet med en furstlig ståt; men denna gälde mera hans embete än hans person, ty i sina enskilda förhållanden var han enkel och anspråkslös samt äfven som embetsman för alla tillgänglig och lika vänlig mot alla. Han var emellertid den siste innehafvaren af ett bland de höga riksämbetena och äfven den siste, som gaf någon föreställning om huru dessa höga embeten under vår aristokratis gyllene tid upprätthöllos.
Gustaf Adolf Reuterholm, son till riksrådet friherre Esbjörn Christer Reuterholm, var född i Juli 1756, ingick i krigstjenst såsom fänrik 1775 men lemnade denna tjenst redan 1777 och förordnades då till hofjunkare hos konungen och ledamot af borgrätten, samt blef följande året kammarherre hos drottning Sofia Magdalena, men sökte förgäfves blifva hofkansler efter Malte Ramel, när denne 1786 nämndes till riksråd. Såsom ett slags ersättning förordnades Reuterholm 1787 till ledamot af tulldirektionen, hvilken befattning han dock ansåg vida under sin förmåga. Också hörde han, såsom i det föregående är berättadt, under Gustaf III:s regering till de missnöjde och var frånvarande på en resa i Italien, när Gustaf III:s död inträffade. Huru han då skyndade hem, blef den egentligen styrande under förmyndareregeringen och aflägsnades efter dess slut, är förut omtaladt, likasom vi äfven anfört de blidare omdömen, som af några uttalats om den för öfrigt allmänt hatade gunstlingen.
Under denna sin allmaktstid hade Reuterholm blifvit president i kammarrevisionen 1792, en af rikets herrar 1793, serafimerriddare 1794 samt för öfrigt kallad till ledamot af vetenskapsakademien och hedersledamot af målare- och bildhuggare-akademien, men hade förgäfves sträfvat efter en plats äfven inom svenska akademien. Mellan hertig Carl och honom hade, genom bådas böjelse för mysticism och under gemensam verksamhet i denna riktning, ett nära vänskapsband uppstått, som å Reuterholms sida visst icke var grundadt å egennyttiga beräkningar, utan på en verklig tillgifvenhet för hertigens person, hvilken ock af honom lika uppriktigt besvarades, jemte det hertigen, hvars hufvudfel var bristande karaktersstyrka, kände sig väl behöfva stödjas af en man med kraftigare vilja, vari Reuterholm onekligen var honom vida öfverlägsen.
Det var sålunda för båda i hög grad smärtsamt att efter förmyndareregeringens slut blifva åtskilda. Reuterholm tog afsked från sitt presidentembete och, förbjuden att vistas hufvudstaden närmare än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
