Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vi hafva i det föregående omtalat hans sammanträffande med Napoleon Bonaparte samt hans uppträdande såsom svensk ambassadör å kongressen i Rastadt 1797.
Under tiden hade han blifvit generalmajor 1792, blef 1799 en af rikets herrar och samma år Upsala akademis kansler samt 1800 serafimerriddare. Fersen hade alltid visat sig ytterst fiendtlig mot sakernas nya ordning i Frankrike och gjorde allt för att gifva samma riktning äfven åt Gustaf Adolfs politik, hvilket äfven öfverensstämde med konungens egna åsigter, hvarföre Fersen under dessa år haft icke så litet inflytande på Sveriges förhållanden till utrikes makter och ansågs sjelfskrifven till kanslipresidentplatsen, när grefve Fredrik Sparre nedlade rikskanslers-embetet 1800. De politiska förhållandena gjorde likväl ett närmande till franska republiken nödvändigt, och de afbrutna diplomatiska förbindelserna mellan denna republik och Sverige blefvo 1801 återstälda, hvarefter Fersen förklarade, att han nu ej kunde inträda i svenska ministèren, då Ehrenheim i stället blef kanslipresident. Såsom ett slags ersättning blef Fersen riksmarskalk 1801, generallöjtnant 1802, och var alltid ledamot af regeringen, när konungen var stadd på resor.
I 1809 års statshvälfning tog Fersen ingen del, och vi få vid framställningen deraf tillfälle att återkomma till honom och hans ställning till de nye maktegande. Han var en af sin tids mest fulländade ädlingar, hade ett vackert ansigte, en hög, manlig växt, en ädel, visserligen något högdragen, men tillika ledig hållning. Aristokrat var han omisskänligt till hela sitt både inre och yttre väsende, men han var tillika en högst ridderlig karakter, och den djupa, orubbliga, svärmiska tillgifvenhet, han egnade den olyckliga franska drottningen, har spridt ett slags romantiskt skimmer öfver den svenske ädlingen. Alltsedan hennes död röjde sig i hans ansigtsuttryck ett slags resigneradt vemod, som högst sällan mildrades af ett gladare uttryck och som efteråt betraktades såsom röjande ett slags aning om hans eget olyckliga slut.
Fredrik Wilhelm von Ehrenheim, son till assessorn Johan Ludvig von Ehrenheim, var född på Broby sätesgård i Södermanland den 29 Juni 1753. Efter idkade studier i Upsala anstäldes han vid riksarkivet 1775 och antogs 1782 till andre sekreterare i dåvarande presidentsexpeditionen, nu kabinettet för utrikes brefvexlingen. Sin diplomatiska bana begynte han 1785 såsom kommissionssekreterare vid sachsiska hofvet, der han blef chargé d’affaires 1787, hvarefter han 1790 flyttades i samma egenskap till danska hofvet, der han blef svensk minister 1794. Den berömde statsmannen grefve Bernstorff stod då i spetsen för danska kabinettet, och hos honom förstod Ehrenheim att göra sig högt värderad för sina kunskaper och sitt redbara väsende, samt lyckades härigenom gifva ökad styrka åt förbindelserna mellan båda hofven. År 1797 blef han hemkallad, för att förestå hofkanslers-embetet, samt fick äfven sköta kanslipresident-embetet under den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
