Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständernas beslut, samt erhöll uppdrag att besörja fördelandet af de engelska subsidierna.
Han afled i December 1813. En minnestecknare har skildrat honom såsom begåfvad med »ett ypperligt minne, en skarp och säker blick, som öfver allt genast fann kärnpunkten, en genomträngande kraft och en sällsynt ihärdighet. Hans hjerta slog varmt för fosterlandet. I förvaltningen af de allmänna medlen var han sträng och sparsam, dock ej då det gälde stora och nyttiga företag eller rikets heder. Sjelf ett mönster af flit, fordrade han samma dygd af andra, men var för öfrigt en blid och huld förman, som gerna uppsökte och belönade förtjensten. I det enskilda umgänget, åt hvilket han dock sällan hade tid att öfverlemna sig, var han glad och angenäm, snarare för mycket blygsam än stolt öfver sina förtjenster».
Christofer Bogislaus Zibet, född i December 1740 och son till kyrkoherden i Qvidinge församling inom Skåne, Alexander Zibeth, blef 1762 handsekreterare hos dåvarande kronprinsen Gustaf, med titel af hofsekreterare, 1773 underdirektör vid kungliga teatern, 1777 adlad och regeringsråd i Pomern, 1790 ledamot af rikets allmänna ärenders beredning och samma år invald i svenska akademien, sedan han 1766 utgifvit »Kurriaden, eller ett minnesqväde öfver den oförlikneliga ikorren, Kurre benämnd, som med döden afgick i Stockholm år 1765», hvilken skämtdikt dock ej röjer några större poetiska anlag; 1773 en prolog till den öfversatta operan »Orphée och Evrydice», samt 1776 »Aline, drottning af Golconda, opera i 3 akter», imitation från fransyskan.
Efter Gustaf III:s död blef Zibet, som, enligt Adlerbeths omdöme (Anteckningar II: 161), var »mera känd för sitt sällskapssnille, sitt umgänge med ministrarne och sin oinskränkta böjelse för despotiska grundsatser än för embetsmannaskicklighet», i Juni 1792 befordrad till statssekreterare för utrikesexpeditionen, men, sedan Reuterholm blifvit allrådande, aflägsnades Zibet följande året. Af Gustaf Adolf återfick han likväl detta embete 1799, blef hofkansler 1801, friherre 1805 samt var under åren 1805—1807 ledamot af de då tillförordnade regeringarna och 1808 i rikets allmänna ärenders beredning, men fick efter statshvälfningen 1809 afsked från både denna befattning och från hofkanslers-embetet.
Såsom innehafvare af detta embete hade han haft inseendet öfver pressen och, lika varm vän af en stark konungamakt som afskyende de franska frihetsidéerna, upprätthöll han trycktvånget strängt och hänsynslöst samt ådrog sig derigenom bittert klander och många ovänner, hvilket dock hade ingen inverkan på hans handlingssätt, som styrdes endast af hans öfvertygelse. För den nya tid, som inträdde med statshvälfningen, passade han icke. Han öfverlefde denna ock endast ett par månader och afled redan den 16 Maj 1809.
I den senaste minnesteckningen öfver honom [1] skildras han som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
