Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.1. Ytbildning och vattensystem. Af docenten fil. dr Gunnar Andersson, Stockholm - I.1.a. Öfre Sveriges högland och fjällområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beläget alldeles i riksgränsen, når endast 1,877 m. Äfven mot söder
blifva fjällen lägre. Bland dessa må framhållas Kuostertjåcko,
1,694 m., söder om Pite älfs öfre dalfåra, topparna kring Skellefte
och Ume älfvars norra tillflöden, hvilka nå 1,600 - 1,700 m.,
och Stuorevare, 1,764 m., i Norra Storfjället vid Umans södra
hufvudtillflöde. Inom de föga utforskade fjälltrakterna söder härom
synas de högsta topparna ej resa sig till mer än 1,200 à 1,400
m. Bland de mera kända äro Anjeskutan, 1,199 m., och Åreskutan,
1,419 m. Söder om Åredalen utbreder sig ett stort fjällområde,
hvars högsta toppar äro Storsylen, 1,762 m., och Helagsfjället,
1,797 m. Här böjer fjällkedjan i västligare riktning in i Norge. Den
sydligaste delen af den långa fjällmuren intages af Härjedalens och
det nordligaste Dalarnes majestätiska kvartsitmassor, af hvilka
Hundshögen i jämtlandsgränsen är 1,371 m., Serffjället 1,172
m., Sonfjället 1,277 m., Städjan 1,176 m. samt Härjehågna 1,155
m. Söder om sistnämnda fjäll sträcker sig i sydostlig riktning Faxe-
och Fulufjäll ned mot Lima, bildande ett platåland, hvars högsta
partier nå ungefär 1,000 m. ö. h.
Den nordsvenska fjällkedjan är, såsom förut omtalats, genombruten
af talrika dalar. Till följd af de bergarters beskaffenhet,
genom hvilka floderna haft att arbeta sig ned, äro dessa dalar
antingen, såsom vanligen är fallet, vida, öppna och jämnsluttande
eller genombrottsdalar med mer eller mindre branta väggar. I många
fall upptagas dalgångarna delvis af långsträckta sjöar, hvilkas
uppkomst står i närmaste samband med de rubbningar i flodloppen,
som inträffade under istiden. Flodernas i klippan nedskurna dalar
uppdämdes då på talrika ställen af mäktiga massor af morän- och
rullstensmaterial, hvarjämte möjligen äfven en olikformig höjning
af landet bidragit till att förändra afloppsförhållandena. Då
vattendelaren ligger vid 400 à 800 m. höjd, vanns intet aflopp
mot väster, utan stora sjöar uppstodo. Dessa för det inre Norrland
så karakteristiska sjöar hafva många gemensamma drag. De ligga
alla vid en höjd, som blott varierar på ett hundratal meter, och i
regeln är djupet störst i de västra delarna, där också karaktären
af klippbäcken framträder klarast. De mest betydande af dessa stora
sjöar äro, från norr räknadt:
Höjd öfver Ytvidd.
hafvet. Meter. Kvkm.
Torne träsk.............. 345 326
Langas-Stora Lule träsk 375-370 227
Saggat-Skalka............ 303-295 83
Hornafvan-Storafvan...... 425-419 713
Storuman................. 348 166
Vojmsjön................. 413 78
Malgomaj-Volgsjön........ 341-333 104
Flåsjön.................. 265 130
Ströms vattendal......... 286 96
Hotagen.................. 313 50
Kallsjön................. 381 151
De bergarter, som bilda fjällkedjans högre delar, äro vanligen
kvartsiter och hårda eruptiva bergarter, såsom gabbro och diabaser,
medan mjukare bergarter, såsom glimmerskiffer och andra skiffrar, äga
stor utbredning i dalförena och på lägre nivåer. Utmed fjällens östra
rand finnas ometamorfoserade siluriska skiffrar, kalkstenar o. s. v.;
bredast är denna zon inom Jämtlands stora och bördiga slättland.
Afsevärda partier inom de nordligaste fjälltrakterna, såsom
omkring Kebnekaise, Sarjek och Sulitelma, äro täckta af glaciärer;
den sydligaste glaciären i Sverige är den lilla i Helagsfjällets
norra kitteldal, belägen på 62° 54’ 19" n. lat. och 5° 36’ 3"
v. long. från Stockholm. Annars täckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
