Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - I.1. Ytbildning och vattensystem. Af docenten fil. dr Gunnar Andersson, Stockholm - I.1.a. Öfre Sveriges högland och fjällområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställen granen tager öfverhand. På myrmarken däremot växer ingen skog; här täckes marken af ljungväxter, hvitmossa och starrarter, hvarjämte här och hvar bestånd af martallar uppträda. Undantagas det öfre Lapplands förut omtalade slätter, löpa noderna under sitt lopp genom denna del af landet vanligen utefter branta, karga stränder; blott kring sjöar eller kring en eller annan dalsänka antager landskapet en mera leende karaktär. Mestadels äro dessa skogsmarker ytterst enformiga, ett de stora afståndens och de obekväma kommunikationernas land. Frånsedt den bördiga jämtländska silurslätten, hvilken ock delvis varit täckt af ofvan omtalade isdämda sjöar, äro odlingsmöjligheterna med nuvarande arbetspriser få. För att söka undvika frosten och vinna den bästa och varmaste jorden har man i allmänhet förlagt odlingarna uppe på höjdernas solsida, där byar och gårdar eller fäbodvallar te sig som ljusgröna fläckar i det ändlösa skogstäcket. Inom områdets sydligaste delar, i Dalarnes och Värmlands bergslager, har kulturen gjort större framsteg, till följd af det något gynnsammare klimatet och ej minst rikedomen på värderika malmer. c) Hafsaflagringarnas bälte framträder i allmänhet väl begränsadt inom floddalarna. I dessas botten utbreda sig vida slättmarker, gamla deltaland af sand eller lera, en gång afsatta på hafsbottnen, då mot istidens slut eller senare de nuvarande kusttrakterna sköljdes af hafvet. I Norrbotten nå de gamla hafsaflagringarna ungefär 200 meters höjd och 100--150 km. in i landet, i Ångermanland, Medelpad och Hälsingland ända till 250 m. ö. h., men sällan mera än 50--80 km. från kusten, i Dalarne och Värmland 150 à 200 m. ö. h. Hafvet har sköljt bort istidens moräner från höjderna, som därför merendels ha berggrunden blottad eller åtminstone allt finare material utvaskadt, så att blott grus och sten återstå. Det bortförda afsattes på den dåtida hafsbottnen, som nu till större delen är land. Här träffas de uppodlade, jämna marker, som öfverallt möta i Nordsveriges floddalar och hvilka sedan lång tid tillbaka utgöra blomstrande kulturbygder. Vid hafsaflagringarnas västra gräns ha i de flesta floddalar afsatts vida fält af grof sand, på hvilken furen funnit en omtyckt växplats, hvarom väldiga tallmoar bära vittne. Efter landets höjning gräfde sig älfvarna åter ned genom de lösa aflagringarna till sin urgamla bädd på den fasta hällen, och utmed stränderna kvarstå mäktiga, ofta flera tiotal meter höga skärningar genom sand och lera (se bilden sid. 12). Dessa skärningar, eller »nipor», antaga ofta fantastiska former och bidraga i hög grad till den måleriska skönhet, för hvilken i synnerhet Ångermanälfven och Indalsälfven äro berömda. Ett än viktigare drag i denna skönhet äro de blånande höjder, som inrama horisonten inom alla Nordsveriges floddalar. Från Öre älf i norr till nedom Indalsälfvens utlopp i söder resa sig ända ut i kustlandet talrika höjder till 300 à 400 m. öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
