Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.3. Geologi. Af statsgeologen E. Erdmann, Stockholm - I.3.a. Ursystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellersta Sverige, nämligen i östra Värmland, i Närke, Västmanland,
södra och östra Dalarne, Uppland, Södermanland och Östergötland,
inom hvilka trakter kalkstenen flerstädes tillgodogöres, dels
för arkitektoniska och prydnadsändamål, dels för bränning af
kalk. Kolmårdens och Claestorps marmorbruk i Östergötland äro kända
platser för marmorns tillgodogörande för förstnämnda ändamål;
den därstädes brutna stenen är grönflammig och grönådrig. För
byggnadsändamål brytes en nästan hvit marmor vid Ekeberg nordost
om Örebro. Flera andra färgvarieteter finnas, och exempelvis torde
förekomsterna vid V. Malsjö i Värmland, Älflången i Örebro län,
Vårdinge m. fl. ställen i Södermanland och Vattholma i Uppland
komma till användning för stenindustriella ändamål.
Granit är den rådande bergarten inom provinserna Blekinge, östra
Småland, större delen af Östergötland och Uppland; spridda fält
uppträda inom Närke, Västmanland, Bohuslän, Dalsland och Värmland,
hvarifrån mera sammanhängande granitområden sträcka sig norr ut
från östra Värmland genom sydvästra Dalarne, östra Härjedalen och
Jämtland samt öfver stora vidder af Norrland och Lappland. Inom
förenämnda områden finnes en rik växling af till färg och textur
olikartade granitvarieteter, hvilka väl ägna sig för stenindustrien
bearbetning, och bland dessa torde urval för tillfredsställande af de
mest olikartade smakriktningar kunna utan svårighet göras. Så finnas
röda, medel- till grofkorniga graniter i Småland och Östergötland,
ljusröda, finkorniga graniter, jämte mera grofkorniga, i Bohuslän,
en gröngrå granit i trakten af Varberg samt rent gråa, finkorniga
graniter i stockholmstrakten äfvensom i Bohuslän. På grund af sin
styrka och luftbeständighet samt vackra utseende, i såväl hugget
som poleradt tillstånd, hafva de svenska granitvarieteterna blifvit
alltmera lifligt eftersökta och använda samt gifvit upphof till en
ganska storartad industri.
Den såsom gångar, ådror och körtlar inom urberget förekommande
bergarten pegmatit är i praktiskt afseende viktig, då kvartsen och
fältspaten, som utgöra densammas hufvudsakliga beståndsdelar, äro så
ensartadt utsöndrade, att de kunna tillgodogöras hvar för sig. Det
är nämligen i sådan pegmatit, som kvarts- och fält-spatsbrott
äro anlagda, såsom t. ex. bland flera andra det storartade, för
Rörstrands porslinsfabriks behof bearbetade Ytterby fältspatsbrott
nordost om Stockholm.
Porfyr, denna af en tät grundmassa med strökorn af fältspat och
kvarts bestående bergart, har i likhet med graniterna ett eruptivt
ursprung. Men då graniterna stelnat på jämförelsevis stort djup,
anses porfyrerna hafva flutit ut öfver jordytan och stelnat
där såsom mer eller mindre mäktiga bäddar, i likhet med senare
tiders lavor. Porfyrerna hafva sin största utbredning i Dalarne
och angränsande delar af Härjedalen och Hälsingland men förekomma
därjämte spridda öfver åtskilliga områden i många delar af landet
alltifrån Blekinge till norra Lappland. Exempelvis äro flera af
de stora järnmalmsförekomsterna i sistnämnda landsdel begränsade
af porfyr. De vackraste och mest färgrika porfyr-varieteterna
finnas inom Älfdalens och Våmhus m. fl. socknar i Dalarne. Äfven
en brun porfyr från Småland har under senare år blifvit använd till
arkitektoniska och monumentala föremål.
Till ursystemet höra också de mörka, merendels svarta, eruptiva
bergarterna gabbro, hyperit och diorit, hvilka i allmänhet
förekomma såsom smärre områden inom många af de större granit-
och gnejstrakterna i snart sagdt alla delar af landet. Flerstädes
brytas dessa svarta bergarter för att bearbetas till monument m. m.
De från urtiden härstammande bergarterna hafva i allmänhet på
mångahanda sätt omvandlats och förändrats till beskaffenhet och
utseende, så att deras ursprungliga natur är svår att utreda; men på
några ställen, såsom i trakten omkring Grythyttan i Västmanland,
vid Västanå i nordöstra Skåne, vid Los i Hälsingland m. fl.,
förekomma dock såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
