Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.3. Geologi. Af statsgeologen E. Erdmann, Stockholm - I.3.b. Kambriska och siluriska aflagringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I likhet med hvad förhållandet är på Kinneknlle, finnes äfven på
Billingen och andra västgötaberg samt på Halle- och Hunneberg en
betäckning af diabas, som från jordens inre utgjutit sig öfver de
underliggande silurlagren och i följd af sin hårdhet och större
motståndskraft skyddat underlaget mot förstöring. Dalarnes, Närkes,
Östergötlands och Skånes silurområden däremot hafva bevarats till
nutiden på den grund, att dessa områden efter silurtidens slut genom
förkastningar nedsänkts till lägre nivå än omgifningarna och på så
sätt legat mera oåtkomliga för de krafter, som eljest äro verksamma
för berggrundsytans successiva afnötande och förstörande.
De kambriska och siluriska berglagren innehafva nästan öfverallt
ett horisontellt eller nära horisontellt läge, utom i västra
Jämtland och i fjälltrakterna längre norr ut, där de vid den
skandinaviska bergskedjans bildande blifvit starkt veckade och
hoppressade, hvarvid tillika bergarterna förändrats till utseende
och beskaffenhet samt de inneslutna försteningarna ofta fullständigt
sönderkrossats och förstörts. Åtskilliga fynd af silurförsteningar
ännu så långt upp som i nordligaste Lappland visa emellertid,
att det kambrisk-siluriska hafvet svallat till och med öfver de
delar af den skandinaviska halfön, som nu ligga många hundra meter
öfver hafsytan. Förenämnda metamorfoserade silurbergarter utgöras
af flera olika slag glimmer- och hornblendeskiffrar, de så kallade
fjällskiffrarna, och sammanfattas under namnet Köligruppen eller
fjälltrakternas västliga silurfacies.
De kambrisk-siluriska bergarterna äro i praktiskt afseende af stor
betydelse. En ljus kambrisk sandsten brytes vid Kinnekulle, Lugnås
och andra ställen i Västergötland, vid Motala och i Närke dels till
byggnadssten, dels till kvarn- och slipstenar. Den gråa, lösa och lätt
arbetade öfversiluriska sandstenen från södra Gottland har, förutom
till ett stort antal kyrkor på ön, mycket användts till portaler,
fönsteromfattningar, balustrader m. m. Dessutom tillverkas däraf
de bekanta gottländska slipstenarna. En i Orsa socken, Dalarne,
förekommande röd, öfversilurisk sandsten är mycket omtyckt som
byggnadssten; och på densamma är dessutom sedan gammalt grundad en
icke obetydlig slipstensindustri. Synnerligen lämplig för dekorativa
ändamål är också den röda öfversiluriska sandsten, som förekommer
inom Öveds och Brandstads socknar i Skåne.
Undersilurisk kalksten (ortocerkalk), såväl rödbrun som grå, ägnar
sig väl till listverk, beklädnadssten, trapp- och golfsten samt
till arkitektoniska ornament. Den brytes i stor skala i Närke
(Yxhult), Västergötland (Hellekis m. fl. ställen), Östergötland
(Borgbamn), på Öland, i Skåne och i Jämtland (Brunflo). Flera af
Gottlands öfversiluriska kalkstensvarieteter äro ganska mycket
använda för arkitektoniska ändamål, och särskildt må framhållas
den ljusröda, finkorniga kalkstenen i Hoburgen på sydligaste delen
af ön. För kalkbränning och aluntillverkning brytes kalksten och
alunskiffer vid flera lokaler i Västergötland och Närke, och därvid
får vanligen den bituminösa alunskiffern tjänstgöra som brännmaterial
för kalkstenens bränning; den brända alunskiffern har i synnerhet
förr tjänat som råmaterial för tillverkning af alun, men numera är
denna tillverkning högst obetydlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
