Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.5. Djurgeografi. Af professorn fil. dr T. Tullberg, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 I. FYSISK
GEOGRAFI.
Vida flere äro utbredda öfver hela det nedanför de skoglösa fjällen
liggande landet. Så är förhållandet med ekorren (Sciurus vulgaris),
näbb-mössen (Sorex vulgaris och pygmæus samt Crossopus fodiens),
räfven (Vulpes vulpes), den i Sverige vanligaste flädermusen
(Vesperugo borealis), gräsanden (Anas boschas), stora hackspetten
(Picus major), göken (Cuculus canorus), tornsvalan (Cypselus
apus), kråkan (Corvus cornix), skatan (Pica caudata), gulsparfven
(Emberiza citrinella), bofinken (Fringilla cælebs), svalorna (Cotyle
riparia, Chelidon urbicar Hirundo rustica), grå flugsnapparen
(Muscicapa ficedula), talgoxen (Parus major), trädgårdssångaren
(Sylvia salicaria), rödstjärten (Luscinia phæni-curus), snöskatan
(Turdus pilaris) samt, så långt odlingen framträngt, gråsparfven
(Passer domesticus). Vidt utbredda i Sverige äro bland reptilierna:
huggormen (Vipera berus), den allmänna snoken (Tropi-donotus natrix),
skogsödlan (Lacerta vivipara) och ormslån (Anguis-fragilis);
samt bland amfibierna: grodan (Råna temporaria) och paddan (Bufo
vulgaris).
Öfvergå vi nu till de särskilda faunistiska områden, som kunna
urskiljas i vårt land, torde det vara lämpligt att börja med de ofvan
trädgränsen belägna fjälltrakterna. Där träffas bland däggdjuren,
utom haren, åkersorken och vesslorna, en del högnordiska sorkarter
(Arvicola rufocanus, ratticeps m. fl.), den för sina egendomliga
vandringar bekanta fjällemmeln (Myodes lemmus) samt fjällräfven
(Vulpes lagopus) och j arf ven (G-ulo borealis). Till vår fjällfauna
bör väl äfven räknas vildrenen (Rangifer tarandus), ehuru denna
numera ytterst sparsamt torde träffas på den svenska sidan af
den skandinaviska fjällryggen. Äfven björnen (Ursus arctos) och
vargen (Canis lupus), hvilka egentligen tillhöra de djupa skogarna,
förekomma ofta på fjällen. Bland fjällfaunans mera karakteristiska
fåglar förtjäna följande särskildt nämnas: fjällripan (Lagopus mutus)
och dalripan (Lagopus albus), hvilken senare dock äfven är vidt
spridd i de nordiska skogarna ända ned till kusten, sångsvanen
(Cygnus musicus), fjällgåsen (Anser erythropus), fjäll-labben
(Lestris parasitica) och smålommen (Colymbus septentrionalis)r
hvilka jämte en del änder och dykänder häcka vid fjällvattnen,
fjällpiparen (Charadrius morinellus) jämte flera andra vadare,
kungsörnen (Aquila chrysaëtus), jaktfalken (Falco gyrfalco),
stenfalken (Falco æsalon), fjällvråken (Buteo lagopus), fjällugglan
(Athene nyctea) och jordugglan (Asio brachyotus), fjällärkan (Alauda
alpestris), snösparfven (Plectrophanes nivalis), lappsparfven
(Plectrophanes lapponicus) och ringtrasten (Turdus torquatus),
som dock äfven förekommer i Bohuslän.
För den fjällregionen begränsande björkregionen torde endast ett
fåtal fåglar kunna sägas vara karakteristiska, såsom bergfinken
(Fringilla montifringilla), gråsiskan (Acanthis linaria),
blåhakesångaren (Luscinia suecica) och rödvingetrasten (Turdus
iliacus).
På fjällens sidor nedanför björkregionen vidtager de stora
barrskogarnas område, därifrån sträckande sig med mindre afbrott
ut öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
