Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.1. Öfversikt af svenska folkets historia. Af skriftställaren E. Svensén, Stockholm - II.1.b. Bronsåldern - II.1.b. Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långt in i bronsåldern fortforo dessa rikedomar att strömma upp till
Norden, och under inflytande af det ökade välståndet utvecklades
tillverkningen af redskap och vapen till en konstfärdighet, som
först i kulturlanden vid Medelhafvet fann sitt motstycke. Bronsen
synes omkring 1750 f. Kr. blifvit mera allmänt införd i Norden, dit
den väl först kommit i utbyte mot den eftersökta bärnstenen. Den
ekonomiska utveckling, som möjliggjort denna konstskicklighet,
förutsätter i sin ordning ett efter tidens förhållanden väl ordnadt
samhällsskick, byggdt på samma grunder som vanligt hos de äldsta
ariska folken och således från den inom sig fast slutna ätten
efter hand vidgande sig till större samhällen. Tillvaron af dylika
vitsordas äfven af de väldiga stengrafvar, som för sin tillkomst
fordrat planmässig samverkan af hundratals människor.
Först under järnåldern (efter 500 år f. Kr.) framträder vårt folk
på historiens skådebana. Järnet liksom bronsen kom från södern på
de handelsvägar, som utmed de stora floderna leda genom Europa,
och i dess spår följde nya kulturinflytelser. Först nu – ännu
ovisst när – uppstår runskriften, en efterbildning af sydfolkens
bokstafsskrift. Odlad bygd fanns nu redan kring Mälaren och långt
upp åt Bottenhafvets strand. Af allt att döma har Sveriges kultur
vid denna tid varit mycket lik den, som Cæsar och Tacitus skildra
hos de germaner, hvilka först mötte Roms härar. Samhällsbildningen
har fortgått i allt vidare ringar, från ätten till hundaret eller
häradet och därifrån till landet eller landskapet. De äldre skedena
af denna utveckling måste säkerligen förläggas långt tidigare än
vanligen antages, men samhällsdaningen har fortgått under en ständig
följd af störande afbrott. Enligt den tidigt utbildade germanska
rätten ansågo stamhöfdingar och konungar sina riken såsom ättens
odal eller egendom. Denna egendom ärfdes efter samma regler som
all annan odal, så att yngre söner äfven måste hafva sin del i
arfvet. Så snart en fader ägde mer än en son, blef det således
omöjligt att sammanhålla riket, och Ynglingasagan förtäljer, huru
det äldsta Sveaväldet splittrades genom oupphörliga brödraskiften.
När Nordens stammar först började samlas till större riken, föll
det af sig själft, att de bygder förenade sig, mellan hvilka vattnen
gåfvo den bästa väg. Hafven förenade, medan berg och skog åtskilde,
och så samlade sig det danska väldet kring Öresund och Bälten, det
svenska kring Mälaren, Vänern och Vättern, medan Norges isolerade
fjälldalar sist nådde statlig enhet. Ur fornengelska källor är kändt,
att efter 500 e. Kr. i Svealand härskat en ätt, kallad Skilfingar,
och som eröfrande utbredt sitt välde ned åt Götaland. När den
inhemska traditionen först vinner någon trovärdighet, är deras
välde upplöst i småriken, ungefär svarande mot våra nuvarande
landskap. Men i Uppsala finnes ett stort och högt äradt gudahof,
dit konungar och folk söka från hela Sverige. Efter hand vinner
detta gudahof en allt större rikedom i jordagods kring hela landet,
och utan annat rike än dessa gods kunde dess föreståndare en dag
bjuda småkonungarne spetsen. Med svek och våld slog konung Ingjald
deras riken under sig och lade därmed grund till det egentliga
svenska riket. Tidpunkten härför är svår att bestämma men ligger
sannolikt omkring 700 e. Kr. Sveriges rike såsom ett odeladt helt
är alltså i närvarande stund vid pass 1,200 år gammalt och därmed
äldre än någon annan nu existerande stat i Europa.
Omfattningen af det svenska riket vid denna tid sammanföll ej fullt
med den nuvarande; vårt sydligaste landskap, Skåne, och likaså
Halland hörde ännu till Danmark. De nordligaste delarna af Sverige
voro därjämte knappast tagna i besittning; blott enstaka lappar
hämtade därstädes sin sparsamma näring.
Den gamla Ynglinga- eller Uppsalaätten härskade oafbrutet öfver
Sveriges rike till omkring år 1060. Under denna tid infaller
i Nordens historia den för hela Europa betydelsefulla tidrymd,
som kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
