Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.1. Öfversikt af svenska folkets historia. Af skriftställaren E. Svensén, Stockholm - II.1.c. Vikingatiden - II.1.d. Den katolska tiden. Öfvergångstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en lära, som hotade själfva grunden för deras välde. Nära två
hundra år dröjde det, innan kristendomen öfver det gynnsammare
belägna Västergötland åter vann fast fot i Sverige.
Under tiden tillväxte de nordiska rikena i makt, och för en kort tid
utbildades i norra och östra Europa ett högt utveckladt statssystem,
som påminner om nyare tider. Sveriges största namn under denna
tidrymd är den ryktbare konung Erik Segersäll, hvars långa,
ärofulla regering lyfte Sverige till den ojämförligt mäktigaste
staten i Norden; mot slutet af sin lefnad underlade han sig äfven
det danska riket, som dock efter hans död ånyo gick förloradt.
Omkring år 1000 får Sverige sin förste kristne konung, som bär namnet
Olof. Efter denna tid vinner kristendomen fast fot i landet och
låter sig ej vidare förjagas. Men härmed var konungen äfven försatt
i en falsk ställning. Grunden för hans makt var hans egenskap af
föreståndare för offren i Uppsala. Det är ovisst, om han upphört
att leda offren eller oaktadt sitt dop fortfarit därmed. Men i förra
fallet var hans ställning hotad bland hedningarne, i senare fallet
bland de allt talrikare kristna. Med Olofs söner utgick den gamla
Uppsalaätten (efter 1050). Dess siste konung, Emund Gammal, sökte
kraftigt värna sin ställning mot de kyrkliga anspråken, som växte i
bredd med kristendomens makt; men under denna strid förmådde han ej
hindra, att Blekinge rycktes från Sverige, dit det af ålder hört,
och förenades med Danmark.
Vikingatiden gör intryck af en verklig storhetstid, men denna
väldiga kraftutveckling hade i hög grad medtagit folkets styrka,
och dess antal hade minskats, ej minst genom utflyttningarna till
lydländerna i öster. Mötet med kristendomen, som efter Karl den
stores tid med oemotståndlig makt utbredde sig kring norra Europa,
hade öfvat en ödesdiger inverkan på den gammalnordiska kulturen. I
mångas sinnen hade den gamla asatron dött ut, utan att en ny kristen
tro intagit dess ställe. Men i själfva dödsögonblicket utvecklade
sig den gamla läran till den högsta grad af poetisk skönhet. I
likhet med jordiska förhållanden tänktes den gamle Oden trona i
Valhall såsom en himmelsk storkonung med sina rådsherrar och sitt
hof. Men denne Oden och hans asar fyllde till sist ej sina dyrkares
sedliga kraf och voro därför vigda åt undergången.
<b>Den katolska tiden</i> (1060/1523).
Öfvergångstiden omfattar tidrymden 1060/1250. Densamma utmärkes
af svåra och långvariga inre strider, närmast mellan kristendom
och hedendom, men i följd däraf mellan de olika landskapen:
mellan uppsvear, östgötar och västgötar, som ej kunde enas om
arfsföljden. Under dessa stridigheter öfvergick riket efter hand
till valrike, med erkänd rätt för uppsvearne att taga konung,
som sedan skulle godkännas af de öfriga landskapens ting. Denna
nya rättsordning hade dock svårt att rotfästa sig och fick tåla
många undantag.
I början synes en mäktig västgötaätt, efter sin förste konung kallad
den Stenkilska, utan motstånd hafva trädt i de gamla konungarnes
ställe, med hvilka den på kvinnosidan var besläktad. Stenkils son
Inge sökte, till åtlydnad för påbud från den store påfven Gregorius
VII, att med makt påskynda hedningarnes omvändelse men lyckades blott
reta dem till motstånd och förnyad fordran, att han skulle fullgöra
de offer till gudarne, som af gammalt ålågo konungen. Till en början
blef han öfvervunnen och måste draga sig tillbaka till det numera
fullt kristna Västergötland men lyckades snart öfverfalla och döda
den hedniske motkonungen, Blotsven. Dennes ätt tyckes dock tidtals
hafva uppehållit sin makt, åtminstone i sitt stamland Östergötland,
och stark inre split rådde, i följd hvaraf Sverige år 1111 till
Norge förlorade Jämtland och Härjedalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
