Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.3. Folklynne och sociala förhållanden - II.3.b. Stånd och klasser, af amanuensen i Kommerskollegium fil. dr Theophil Andersson, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 II. DET SVENSKA
FOLKET.
Under det oroliga och ofta laglösa fjortonde århundradet tillvällade
sig aristokratien så godt som all makt i samhället och sökte äfven
i vårt land tillämpa tidens feodalistiska grundsatser. Den hotande
faran af värj des dock genom den svenska allmogens resning, under
Engelbrekt (1434), mot konung Erik XIII, och den starka nationella
rörelse, som sedan följde under de långvariga unionskrigen mot
Danmark, gaf åt bondeståndet i Sverige en betydelse, hvartill den
tidens historia icke kan förete något motstycke, ej ens i Schweiz,
hvars bönder visserligen försvarade sin frihet men ej utöfvade
något inflytande på rikets angelägenheter. I Sverige däremot var
under »böndernas storhetstid» (1434/1543) allmogen i förening med
den nationellt sinnade delen af adeln i verkligheten det härskande
ståndet i riket. Då den svenska riksdagen just vid denna tid begynte
stadga sig i fastare former, var böndernas deltagande i densamma
en själfklar sak.
Bondeståndets öfvermakt bröts visserligen till slut af Gustaf
Vasa, men böndernas rättsliga och sociala ställning var
dock för all framtid tryggad. Den af samme konung genomförda
kyrkoreformationen och indragningen af kyrkogodsen störtade den
kyrkliga aristokratien. Det nya protestantiska prästerskapet erhöll
väl äfven det flera privilegier och kom att utgöra ett af de fyra
stånd, i hvilka riksdagen var fördelad, men dess makt och rikedom
var ej densamma som förr, och under följande århundraden stod
prästerskapet alltid på de lägre klassernas sida i kamp mot adeln.
Sistnämnda stånd, som, under Gustaf Vasas svaga efterträdare,
år 1569 uttryckligen förklarades ärftligt - hvarmed alltså den
gamla skyldigheten att göra ryttartjänst upphörde - vann under
tronstriderna inom Vasahuset ett allt större inflytande, som
till sist slog ut i full blom under Sveriges stora ärorika krig
på sextonhundratalet. Nu var »adelns storhetstid» kommen, i sitt
slag ej mindre märklig än böndernas under föregående tidehvarf. Vi
nämna här blott Axel Oxenstiernas världsberömda namn, den i så
många hänseenden fjärrskådande statsmannen Johan Gyllenstierna samt
Finlands store nyskapare Per Brahe; öfver hufvud tillhörde vid denna
tid nästan allt hvad stort och lysande Sverige ägde adelsståndet,
hvartill en naturlig förklaringsgrund finnes äfven i det så ytterst
flitiga nyadlandet. I stort sedt bör ock erkännas, att knappast
något lands adelsstånd har en så vacker historia som Sveriges -
så rik på verkliga förtjänster och så, jämförelsevis, fattig på
öfvergrepp mot andra samhällsklasser.
Detta sista hindrar icke, att i alla händelser adelns ställning
under sextonhundratalet blef i hög grad besvärande för de
öfriga stånden, särskildt dess fortfarande frihet från de flesta
ordinarie skatter, hvilka på grund häraf föllo så mycket tyngre
på rikets öfriga inbyggare. Störst var faran för allmogen, som
ånyo, liksom tre århundraden tidigare, hotades med social och
ekonomisk undergång. Denna gång kom räddningen från konungamakten
och riksdagen (vid hvilken senare adeln öfverröstades af präster,
borgare och bönder). Efter trettioåriga strider (1650/82) lyckades
det till sist för Karl XI att genomdrifva beslutet om indragning
till kronan af den stora mängd kronogods, som särskildt af drottning
Kristina blifvit skänkta eller bortförpaktade till adeln, och denna
reduktion genomfördes af konungen till en sådan omfattning, att den
bildar epok i den svenska jordbesittningens historia. Största delen
af de indragna godsen öfver-gingo sedermera genom köp till själf
ägande bönder, och härigenom var för denna samhällsklass en så stark
ekonomisk ställning vunnen, att efterverkningarna där-utaf ännu i
denna dag göra sig med full styrka gällande i Sveriges politiska
lif. - Hvad angår adeln - hos hvilken under storhetstiden utvecklat
sig en stark skillnad mellan hög- och lågadel - kvarstod detta stånd
efter den stora reduktionen såsom en talrik men jämförelsevis fattig
klass, som hade att till stor del söka sin utkomst genom ämbeten
i statens tjänst.
Karl XLs stora reduktion gjorde dock icke slut på ståndsstriderna
i Sverige. De upplågade ånyo under det adertonde århundradet och
gällde nu adelns privi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
