Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.1. Statsförfattningen - III.1.a. Historik och nuvarande statsförfattning, af lektorn fil. dr E. Hildebrand, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 III. STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
rustad adel förekom icke. Det äldsta konungadömet företedde, liksom i
andra germanska samhällen, en blandning af arf s- och valprincip. Det
följde gärna en och samma ätt, men möjlighet fanns att välja mellan
olika medlemmar af ätten och eventuellt att gå utom densamma.
Kristendomen infördes långsamt i Sverige och framkallade på
1100-talet strider mellan de redan kristnade och de ännu hedniska
landskapen, hvilka snart öfvergingo till strider om rätten att välja
konung. Härunder hotades hela riket med upplösning. Emellertid blef
på det kyrkliga området enheten tryggad, då Sverige 1164 fick en
gemensam ärkebiskop, och snart hör man åter talas endast om en enda
konung, ehuru riksenheten länge var svag och valriket erkändt.
Medan i det mellersta Europa i midten af 1200-talet det var mot
feoda-lismen, som konungadömet kämpade, var det i Sverige emot
provinsialismen. Centraliseringstanken upptogs vid den tiden af
några kraftfulla regenter af Folkungaätten, hvilka förstodo att
samla kring sig rikets andliga och världsliga stormän. Man skönjer
ett starkt uppsving af konungamakten, men kring konungen samlar sig
äfven ett råd såsom ett slags representation för riket (konungens
eller rikets råd), bestående af de nämnda stormännen. Med deras
biträde började en rikslagstiftning, som slutligen i midten på
1300-talet utmynnade i en gemensam landslag, hvilken i det kapitel,
som kallas konungabalken, äfven berörde statsskicket. 1200-talet
var äfven tidehvarfvet för stora sociala förändringar, för ståndens
framträdande, på sätt som visats redan under en föregående afdelning.
På ståndsväsendets införande följde i Sverige en period af inre
förvirring. Något feodalväsende blef visserligen aldrig infördt,
äfven om ansatser icke saknades, men stormännen började i alla
fall växa konungamakten öfver hufvudet; och den senare var ej så
organiserad, att den kunde hålla de förra stången. Då af-bröts den
nationella utvecklingen genom unionen med Danmark och Norge (1397),
hvarunder unionsregenterna snart vanvårdade Sveriges intressen och
tidtals lämnade landet utan styrelse. Häraf framkallades en stark
nationell rörelse i början af 1400-talet (1434), karakteriserad
af allmogens uppträdande under ledning af den lägre adeln. I
sammanhang härmed framträda, vid sidan af äldre representationsformer
(riksrådet, herredagar), äfven allmänna möten, till hvilka kallades
också köpstadsmän och bönder. Så uppstod den svenska riksdagen.
Mot unionen värjde man sig långa tider genom att i spetsen för
regeringen sätta en riksföreståndare. Under dessa förvirrade
förhållanden kunde emellertid ingen normal utveckling af statsskicket
äga rum. Man var vid slutet af medeltiden knappt längre hunnen än
i början af 1300-talet.
Omsider blef unionen med Danmark för alltid bruten genom Gustaf
Vasa (1523/60). En stark konungamakt gjorde sig åter gällande, den
katolska kyrkan krossades, och den nya protestantiska kyrkan blef
beroende af konungen, landskapens själfständighet bröts, arfriket
infördes (1544) och statsenheten blef en verklighet. Vasakonungarne
genomförde en fullständig organisation af statsförvaltningen, som
fullbordades efter Gustaf II Adolfs död, genom regeringsformen af
1634. Riksrådet förändrades till en ständig rådkammare, en senat
i hufvudstaden, och skilde sig mer och mer från riksdagen. Denna
senare åter utvecklade sig till ett själfständigt organ för
riksenheten. Länge sammankallad endast vid särskildt viktiga
tillfällen, fick den under de inre striderna vid slutet af
1500-talet medverka vid alla de betydelsefulla förändringarna
i rikets ställning, kom att dela lagstiftningen med konungen
och öfvertog beskattningsrätten, medan öfriga representativa
former, landskapsmöten m. fl., efter hand försvunno. Den första
riksdagsordningen är af år 1617. Den svenska riksdagen förblef en
ståndsriksdag, numera ordnad på fyra stånd: adeln, omfattande både
hög- och lågadel och bildande ett riddarhus, där alla ätter hade
representationsrätt och hvartill länge slöto sig representanter
för krigsbefälet, prästeståndet, borgarståndet och bondeståndet,
de tre senare bestående af ombud för kyrkan, städerna och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
