Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.1. Statsförfattningen - III.1.a. Historik och nuvarande statsförfattning, af lektorn fil. dr E. Hildebrand, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSFÖRFATTNINGEN.
157
jordägande allmogen. Det protestantiska prästerskapet hade såsom
representant för den högre andliga odlingen och tack vare den roll
det spelat under de inre striderna i slutet af 1500-talet förvärfvat
ett stort inflytande och bildade ensamt en af riksdagens fyra kamrar.
Utvecklingen försiggick emellertid icke jämnt och normalt under
1600-talet. Två långa förmyndarregeringar om tillsammans nära
ett fjärdedels århundrade afbröto densamma och åstadkommo en viss
osäkerhet i formerna; samtidigt härmed utbröto ståndsstrider. Dessa
varade i omkring trettio år (1650/82) och slutade delvis med de
lägre ståndens seger. Under en tid af stor finansiell förlägenhet
för kronan genomdrefs nämligen (under Karl XI) en reduktion af
all den adelns egendom, som en gång hört till kronan, i främsta
rummet gref- och friherreskapen. Men segern blef dyrköpt för de
lägre stånden. Den vanns endast genom att i konungens hand lägga
enväldet. Visserligen sammankallades ännu till en tid riksdagar
men blott för att samtycka till konungens förslag, och Karl XII
(1697/1718) regerade utan riksdag, själf utöfvande lagstiftnings-
och beskattningsrätt.
Det svenska stormaktsväldet föll i spillror efter Karl XII:s död, och
man gaf i Sverige den enväldige konungen en väsentlig del i skulden
till de olyckor, som bragt riket till undergångens rand. Det var
väsentligen på rikets ständer, som rikets återupprättande berodde,
i inre som i yttre hänseende. Utan att rubba grunderna för det
gamla statsskicket, hvilka man sag i konung, råd och ständer, sökte
dessa senare endast genom att flytta maktens tyngdpunkt och genom
ett antal andra försiktighetsmått förekomma ett återupprepande
af konungamaktens missbruk. Konungen stod fortfarande i spetsen
för regeringen, men han borde icke fatta ensidiga beslut utan
lyssna till goda råd. Man trodde sig vinna detta genom att
ständerna uppsatte förslag till riksråd, inom hvilket konungen
valde en, samt att vid alla viktigare frågors afgörande omröstning
skulle ske inom riksrådet, hvarvid konungen hade två röster jämte
utslagsröst. Riksråden voro dessutom ansvariga inför ständerna. Man
beröfvade icke formellt konungen hans andel i lagstiftningen men
lät honom lofva att alltid instämma med rikets ständer, hvilka
sålunda faktiskt blefvo lagstiftande. De bestämde vidare budgeten
och utöfvade naturligtvis beskattningsrätten. Genom föreskriften,
att de skulle sammanträda på bestämda tider, sörjdes för att deras
inflytande ej kunde eluderas. Slutligen blefvo ständerna högsta
instans snart sagdt i alla frågor genom föreskrifterna, att enhvar
kunde hos dem besvära sig, om han ansa ge sig ha lidit orätt och
det ej på annat sätt kunde af hjälpas, samt att ständerna ägde
rätt att granska hela förvaltningen och, när så behöfdes, vidtaga
rättelse. Genom utförliga bestämmelser ordnades arbetssättet
vid riksdagen förmedelst regeringsformerna af 17W och 1720 samt
riksdagsordningen af 1723.
Frihetstiden (1718/72) är intressant genom försöket att
på lagstiftningens väg organisera ett fritt statsskick:
det är öfver hufvud taget ett af de första i nyare tidens
historia. Emellertid hade lagstiftarne ingalunda någon klar
föreställning om den konstitutionella monarkien och dess väsen. De
rörde sig hufvudsakligen med gammalsvenska former och begrepp,
hvilka de endast sökte afpassa efter hvad som kändes såsom stundens
behof. Det hela hade karaktären af en reaktion mot en föregående
tids öfverdrifter, hvilka bildat ett fullkomligt afbrott i den
normala utvecklingen, och såsom vid sådana fall plägar inträffa,
satte man öfverdrift mot öfverdrift, så mycket farligare som det
nya preciserades så tydligt som möjligt i lag. Konungamakten hade
uttryckligen blifvit af klädd nästan alla sina prerogativ och
behandlades med en djup misstänksamhet, och i de s. k. konung a f
or säkring ar na hade man ett medel att ytterligare binda händerna
på en ny konung. Det var naturligt, att konungamaktens innehafvare
häröfver skulle blifva missnöjda och lätt nog kunde komma att
stämpla mot regeringssättet. Ministären (riksråden) fick snart
endast karaktären af ständernas fullmäktige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
