Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.1. Statsförfattningen - III.1.a. Historik och nuvarande statsförfattning, af lektorn fil. dr E. Hildebrand, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 III. STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
hvilka mottogo föreskrifter af sina principaler. Under gynnsamma
omständigheter kunde den visserligen utöfva en ledares roll, men
mot slutet saknade den alldeles förmåga därtill. Man hade i öfrigt
så litet begrepp om en modern ministär, att riksråden betraktades
som oafsättliga, såframt de icke formligen af ständerna skildes
från sina ämbeten. Sedan partiväsendet utbildat sig, medförde
visserligen ett partis öfvertagande af makten en förändring i
riksrådets sammansättning, men detta skedde under form af straff
och politisk förföljelse.
Ständerna hade blifvit de maktägande, och underligt hade
varit, om de icke öfverskridit det område, som grundlagarna
anvisade åt dem; de inblandade sig snart både i rättsskipning
och förvaltning på ett sätt, som blef farligt äfven för enskild
rätt och säkerhet. Särskildt ödesdiger blef denna maktutvidgning
på utrikespolitikens område, som helt och hållet kom att bero
af den härskande riksdagsmajoriteten. Fyrkammarindelningen var
bibehållen, men just denna sammansättning äfvensom adelns talrikhet
och bondeståndets okunnighet gjorde, att de viktigaste ärendena
öfverlämnades till afgörande åt en hundramannadelegation (sekreta
utskottet), som handlade under tysthetsedens skydd och följaktligen
länge nog fritt kunde tillåta sig öfvergrepp.
Frihetstidens författning gynnade naturligt nog den politiska
spekulationen. I synnerhet sedan utvecklingen kommit på afvägar,
blef det af vikt för de ena att försvara systemet, för de andra att
bekämpa det. Härur utvecklades på det senare hållet, till en början
under inflytande af det på 1750-talet framträdande hofpartiet,
läran om en verklig maktfördelning mellan konung och riksdag,
eller om den konstitutionella monarkien.
Det vardt dock icke närmast dessa teorier förunnadt att
åstadkomma en ändring i statsskicket; brytningen kom från annat
håll. Riksdagen var nämligen en ståndsriksdag, och emellan stånden
rådde ej endräkt. Adeln gjorde anspråk på högre ämbeten, åtnjöt
företräden i fråga om rätten att äga skattefri jord och sökte
en tid att genom förhindrande af vidare adlande göra sig själf
till en sluten klass. Ämbetena lockade den ofrälse medelklassen,
bönderna åter kunde endast äga grundskattetyngd jord och saknade
frihet i dispositionen öfver densamma. En tillfällighet tände
ståndsstriden i början på 1770-talet, adelns rättigheter angrepos
i en mängd flygskrifter, och långt gående yrkanden på social och
politisk jämlikhet framställdes. Adelns privilegier voro hotade,
och då därjämte rikets själf ständighet stod i fara, tack vare det
härskande partiets korruption och beroende af Ryssland, företog
Gustaf III med adelns hjälp sin ryktbara revolution år 1772.
I en ny regeringsform fastställdes statsskicket. Konungen återfick
sin själf-ständiga ställning såsom statschef, och en maktfördelning
blef delvis genomförd, i det för lagstiftning fordrades konungs och
riksdags gemensamma samtycke. Men riksdagens sammanträden berodde
numera på konungens godtycke, ministrarne (riksråden) voro ej
ansvariga inför densamma; den ägde visserligen beskattningsrätten
men saknade all verksam kontroll öfver statsmedlens användning. Det
konstitutionella statsskicket var sålunda mera skenbart än
verkligt. Det visade sig snart, att konungen sökte på allt sätt
neutralisera riksdagens verksamhet och draga nytta af grundlagens
i många fall sväfvande uttryck. Då slutligen ett starkt missnöje
häröfver samt af andra anledningar uppstod, kastade sig konungen
i det ryska kriget. Här bröt missnöjet ut i öppen laga i det af
adliga officerare ledda Anjala-myteriet. Skickligt begagnande sig af
den med anledning häraf åter utbrytande ståndsstriden, genomförde
Gustaf III en ny revolution (1789), och genom ett tillägg till
regeringsformen, kalladt förenings- och säkerhetsakten, fick han
fria händer i riksstyrelsen, rätt att börja krig m. m. Riksdagens
makt blef ytterligare inskränkt, det urgamla riksrådet upplöstes, och
konungen rådgjorde med en tämligen godtyckligt bildad ministär. För
den högsta rättskipningen inrättades en särskild högsta domstol,
och för förvaltningen af statsskulden inrät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
