Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.1. Statsförfattningen - III.1.b. Riksdagens sammansättning och arbetssätt, af litteratören J. P. Velander, Stockholm - III.1.c. Unionen med Norge, af t. f. aktuarien i Statistiska centralbyrån fil. dr E. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 III. STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
troendeämbetsmän, d. ä. innehafvare af chefsplatser, hvilka
kunna af regeringen när som helst afskedas. Ej sällan ställa sig
dessa ämbetsmän i opposition mot regeringen utan att därigenom på
minsta sätt riskera sina befattningar - ett talande intyg om den
aktning för själf -ständig öfvertygelse och den moderation, som
utgöra en så vacker frukt af Sveriges långt hunna parlamentariska
utveckling. En annan frukt häraf är den sans och måtta, som
utmärka riksdagens diskussioner, till bestyrkande hvaraf det må
vara tillräckligt att anföra, att under mer än trettio år icke
i Sveriges riksdag inträffat, att en talare blifvit kallad till
ordningen - ännu mindre alltså att någon blifvit föremål för de än
skarpare korrektionsåtgärder, som i vissa länders parlamentariska
församlingar äro nära nog en alldaglig företeelse.
Unionen med Norge.
Sedan år 1814 befinner sig konungariket Sverige med sitt grannland
Norge i en union, enligt hvilken de båda rikena skola, förenade
under en konung, i förhållande till främmande makter utgöra en
enhet, hvaremot i fråga om inre angelägenheter hvartdera riket är
en af det andra oberoende stat. Konungen bär därför titeln: Konung
af Sverige och Norge. I handlingar, som angå inre norska frågor,
ändras densamma till Konung af Norge och Sverige.
Sättet för denna unions tillkomst är följande. Marskalk Bernadotte,
som år 1810 blifvit vald till tronföljare i Sverige, uppgjorde
redan tidigt planen att genom den Skandinaviska halföns förening
under en konung trygga dess fred inåt och oberoende utåt. Genom
freden i Kiel 1814 afträddes också Norge, som år 1536 blifvit ett
lydrike under danska väldet, af konungen af Danmark till konungen
af Sverige, dock icke för att införlifvas med Sverige utan för att
utgöra ett med detta land förenadt konungarike. Norrmännen, som icke
ville foga sig efter dessa bestämmelser, valde sig en egen konung,
nämligen den förre danske ståthållaren prins Kristian Fredrik, och
antogo på en riksförsamling i Eidsvold en egen författning. Härpå
följde ett kortvarigt krig mellan Sverige och Norge, som ändades
med konventionen i Möss den 14 augusti 1814, genom hvilken Kristian
Fredrik förband sig att nedlägga regeringen och lämna landet,
efter det han utfärdat kallelse till stortinget att sammanträda för
underhandling med den svenske konungens kommissarier. Grundvalen
för dessa underhandlingar skulle vara, att konungen af Sverige
accepterade den nya norska grundlagen, med de förändringar allenast,
som skulle blifva en nödvändig följd af de båda rikenas förening.
Förhandlingarna mellan de svenska kommissarierna och norska
stortinget ledde därhän, att stortinget samtyckte till föreningens
genomförande, med kommissarierna enades om de härför erforderliga
ändringarna i grundlagen samt valde och erkände Sveriges konung,
Karl XIII, till konung af Norge. Sedan Sveriges riksdag gifvit sitt
samtycke till de i Norges grundlag införda unionella bestämmelser,
som medförde förändring i Sveriges regeringsform, utarbetades
rörande de genom föreningen uppkomna konstitutionella förhållanden
en särskild lag, den s, k. riksakten af den 6 augusti 1815, hvilken
antogs af Sveriges och Norges representationer och därefter af den
gemensamme konungen sanktionerades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
