Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.1. Statsförfattningen - III.1.c. Unionen med Norge, af t. f. aktuarien i Statistiska centralbyrån fil. dr E. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 III. STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
Gentemot detta svarades från svensk sida, att en dylik utvidgning
af Norges inflytande icke kunde medgifvas utan en fullständig
omarbetning af riksakten, så att äfven Sveriges -berättigade
önskemål blefve förverkligade. Då ingen enighet kunde vinnas,
fick saken förfalla.
För att visa, att Sveriges motstånd mot de norska fordringarna icke
berodde på ett principiellt afvisande af rikenas likställighet,
begagnade den svenska regeringen f januari 1893, vid utrikesbudgetens
uppgörande, tillfället att såsom sin ståndpunkt angifva, det genom
ömsesidigt tillmötesgående en för båda rikena tillfredsställande
lösning borde kunna vinnas såväl i fråga om den gemensamma
ut-rikesstyrelsens ordnande på likställighetens grund, med en
gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man, som af frågan
om ordnandet af det i samband med utrikesstyrelsen stående
konsulatväsendet.
Efter åtskilliga fruktlösa förhandlingar tillsattes den 13 november
1895 en kommitté af sju svenska och sju norska medlemmar, med
uppdrag att utarbeta för- slag till ändrade bestämmelser angående
föreningen. Kommittéen åtskildes i januari 1898 utan att hafva
kunnat enas om något förslag.
Fyra olika meningar gjorde sig gällande i denna kommitté. Majoriteten
bland svenskarne (fem ledamöter af sju) föreslog, att till
utrikesminister skulle kunna tagas såväl norsk som svensk man. och
utrikesministern skulle hädanefter vara ansvarig för norska
parlamentet lika väl som för det svenska. I ersättning härför skulle
i gemensam lag fastställas minimistyrkan af hvartdera landets
fältarmé. Sändebud hos främmande makter äfvensom konsuler skulle
fortfarande vara gemensamma, liksom äfven ämbets- och tjänstemän
i Utrikesdepartementet hädanefter skulle blifva det. Därjämte
föreslogs, att konungens civillista och tronföljarens apanage skulle
fastställas vid tillträdet till regering eller tronföljarskap och
icke för samma person kunna nedsättas (hvilket förslag föranleddes
däraf, att det norska stortinget användt dylika nedsättningar såsom
kampmedel mot konungen och tronföljaren).
Den svenska minoriteten (två ledamöter) upptog likaledes förslaget om
att det nuvarande svenska utrikesministersämbetet skulle förvandlas
till unionellt och kunna beklädas af såväl norrman som svensk,
men då den ansåg ett dylikt ministerium omöjligt utan något
slags unionell representation, föreslog den, att den gemensamme
utrikesministern skulle vara ansvarig inför en deputation af 30
ledamöter från hvartdera landets parlament. Såsom ett annat villkor
för inrättande af ett unionellt utrikesministerium uppställde denna
minoritet, att konungens rätt att till unionens försvar disponera
Norges krigsmakt skulle blifva lika stor som hans rätt att till
samma ändamål disponera Sveriges.
Majoriteten af norrmännen (fyra ledamöter af sju) var med om
förslaget, att norsk man skulle kunna nämnas till utrikesminister
och att utrikesministern skulle vara ansvarig inför båda parlamenten
men föreslog, att konsulatväsendet skulle blott i hvad anginge
förhållandet till främmande myndigheter stå under den gemensamme
utrikesministerns ledning; i öfrigt skulle konsulatväsendet
vara gemensamt under de närmaste femton åren men gemensamheten
därefter kunna uppsägas med fem års frist. Angående anslagen
till konungens och tronföljarens hofhållning nämndes intet, och
i fråga om försvarsväsendets ordnande ville man icke ikläda sig
några förpliktelser.
Den norska minoriteten (tre medlemmar) intog samma ställning som
majoriteten till frågan om apanagen och försvarsväsendet; i öfrigt
yrkade den, att Norge skulle hafva ej blott eget konsulatväsen utan
äfven egen utrikesminister.
Då alltså ingen som helst enighet inom kommittéen uppnåtts, blefvo
dess förslag icke för parlamenten framlagda.
Förestående redogörelse torde hafva ådagalagt, att Sverige varit
och ännu är villigt att ingå på en rimlig uppgörelse med det andra
unionslandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
