Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.2. Statsförvaltningen - III.2.a. Historik samt den nuvarande statsförvaltningen i allmänhet, af förste aktuarien i Statistiska centralbyrån fil. dr E. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 III. STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
bekommas i afskrift samt publiceras af hvem som helst. De enda
undantagen härutinnan äro statsrådets protokoll och handlingar,
protokoll i ministeriella ärenden och kommandomål samt diplomatiska
handlingar, som utlämnas först efter femtio års förlopp, äfvensom
mobiliseringsplaner och andra militära handlingar, hvilkas
offentliggörande kunde leda till fara för rikets säkerhet.
Innan vi öfvergå till en skildring af Sveriges nuvarande
statsförvaltning, må först lämnas några korta notiser angående
dess historia.
Vid handhafvandet af rikets styrelse biträddes konungen under
medeltiden närmast af de tre högsta riksämbetsmännen: drotsen,
marsken och kanslern, af hvilka de båda förstnämnda ursprungligen
tillhörde den kungliga hirden; den sistnämnde var enligt regeln
en andlig. Drotsens och marskens verksamhetsområden voro icke
strängt begränsade, men snart började drotsen att betraktas såsom
rättsväsendets, marsken såsom krigsväsendets öfverhufvud. Kanslern
uppsatte de kungliga brefven. Dessa tjänstemän voro nästan de enda,
hvilkas verksamhetsområde omfattade hela riket, och likväl voro
deras ämbeten, i all synnerhet drotsens och marskens, icke alltid
tillsatta. Ännu mindre voro de omgifna af en fast ämbetsmannakår.
Konungens myndighet företräddes i rikets olika delar af fogdar och
höfvits-män, hvilka i sina distrikt, som ofta hade till medelpunkt
ett befästadt slott, ut-öfvade såväl den civila som den militära
makten. De hade sitt område såsom län af konungen, under olika
villkor. Än uppburo de länets inkomster mot endast den förpliktelsen,
att de själfva med sina underlydande skulle stå kronan till tjänst
vid förefallande behof; än aflade de räkenskap för sin uppbörd eller
erlade för länet en viss afgift, och det manskap, hvaröfver de förde
befäl, stod då i konungens tjänst. Län innehades dessutom såsom
pant för åt kronan lämnad försträckning. Dessa län, om hvilkas
innehafvande ständiga stridigheter före-föllo hela medeltiden
igenom, voro ej ärftliga, och ehuru en del feodala benämningar och
feodala bruk infördes genom beröringen med det sydligare Europa,
har dock själfva feodalsystemet aldrig i vårt land vunnit insteg,
om ock försök att här införa detsamma ej alldeles saknas.
Gustaf Vasa (1523/60) åstadkom i förläningsväsendet en genomgripande
förändring. Förläningarna minskades till utsträckning och
anförtroddes åt fogdar, ofta af ofrälse börd, helt och hållet
beroende af konungen samt underkastade en sträng räkenskap för
sin uppbörd och sin förvaltning. Öfver fogdarne började såsom en
mellaninstans tillsättas konungen underordnade ståthållare. För
skötandet af statens finanser, hvilka genom reduktionen af
kyrkogodsen ansenligt förbättrades, inrättades ett centralt
ämbetsverk, eller kammaren, hvars föreståndare blef en af de
förnämsta riksämbetsmännen. Bland dessa namnes nu, under Gustafs och
hans söners tidehvarf, jämväl en riksamiral. Någon bestämd ordning
i förvaltningen rådde likväl ej, utan allt var ännu beroende på
konungen och hans personliga inflytande och åtgöranden.
Ordnad statsförvaltning erhöll Sverige först under Gustaf II Adolfs
och Aæel Oxenstiernas dagar, och detta fick sitt slutliga uttryck i
1634 års regeringsform, hvilken med ens ställde Sveriges förvaltning
i främsta ledet bland samtliga staters och tjänade till mönster för
andra riken. I spetsen för riksstyrelsen, som fick sitt bestämda säte
i Stockholm, ställdes de fem kollegiala ämbetsverken: Svea hofrätt
(för rättsskipningen), krigsrådet (för hären), amiralitetet (för
flottan), kansliet (för utrikes och en del inrikes angelägenheter)
samt räkningekammaren (för finanserna m. m.), hvart och ett under
ordförandeskap af en bland de fem höga riksämbetsmännen: riksdrotsen,
riksmarsken, riksamiralen, riks-kansleren och riksskattmästaren,
samt med jämväl andra rådsherrar bland bisit-tarne. Af de fem
kollegierna var kansliet det viktigaste, enär det, oafsedt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
