Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.2. Statsförvaltningen - III.2.g. Lagskipning, af byråchefen jur. dr Hj. Hammarskjöld, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGSKIPNING.
209
Särskildt har jurysystemet på sitt segertåg kring världen icke
hittills förmått eröfra Sverige, där en annan ordning för lekmännens
deltagande i rättsskipningen af ålder varit tillämpad och där
sådana missförhållanden - domarmaktens politiska beroende och
ett urartadt skriftligt förfarande -, som i andra länder mäktigt
bidragit att göra juryns införande till en ifrigt eftersträfvad
reform, icke varit eller äro för handen. Fortfarande synas också
den gamla rättegångsordningens principer äga så säkert fotfäste
i den allmänna meningen, att hvarje försök till en mera radikal
reform efter utländskt mönster skulle hafva endast ringa utsikt
till framgång
l Sverige liksom allestädes kan man skilja emellan allmänna
domstolar och specialdomstolar. Under det nyss gångna århundradet
har domstolsväsendet icke oväsentligt förenklats genom indragning af
åtskilliga domstolar med en i ett eller annat afseende begränsad
kompetens, på samma gång som talrika och viktiga ärendens
handläggning öfverflyttats till de allmänna domstolarna från
administrativa myndigheter. De allmänna domstolarna äro alla
utan åtskillnad säten för både den kriminella och den civila
lagskipningen. Särskilda s. k. bagatelldomstolar för mål af mindre
vikt äro okända, liksom ett särskildt s. k. bagatellförfarande. En
motsvarighet till bagatelldomstolar kan man allenast finna i de i
vissa större städer inrättade polisdomstolarna eller poliskammare
med domsrätt.
Med afseende å underdomstolarna utgöra stad och landsbygd skilda
juris diktions omr ä d en. Denna anordning innebär en påminnelse
därom, att intill tiden för 1734 års lag land och stad voro
underkastade särskilda lagar - landslag och stadslag -, samt
sammanhänger med städernas förvaltningsrättsliga ställning.
Landsbygden är indelad i 118 domsagor, hvar och en med
sin hä-radsJiöfding. Domsagorna äro ofta nog delade i två
eller flera tingslag; hela antalet sådana uppgår numera till
263. Hvarje tingslag har sin häradsrätt^ som utgör den allmänna
underdomstolen. Häradsrätten består af en rättskunnig ämbetsman,
nämligen domsagans häradshöfding, såsom ordförande, och af
12 oaflönade, genom menigheternas val utsedda förtroendemän,
nämndemännen, såsom bisittare.
Nämndemännen, af hvilka minst 7 skola vara tillstädes, deltaga med
härads-höfdingen i afgörandet af såväl rätts- som sakfrågor. Vid
olika meningar är hä-radshöfdingens votum afgörande, därest icke
samtliga närvarande nämndemän äro ense. Denna omröstningsregel
gifver emellertid icke i och för sig någon riktig föreställning om
vidden af nämndemännens inflytande. Faktiskt är detta nämligen,
tack vare nämndemännens noggranna kännedom om personer och
förhållanden inom orten, ingalunda obetydligt, särskildt när,
såsom ej sällan händer, nämndemännen genom flerårig tjänstgöring
förvärfvat vana vid domstolsgöromålen. Man kan därför utan tvekan
säga, att lekmannaelementet inom häradsrätten på ett verksamt sätt
gör sig gällande och att det utgör en värdefull förstärkning af
domstolen, liksom dess närvaro kraftigt bidrager till att ingifva
allmänheten förtroende för denna. Jämväl det juridiska elementet inom
häradsrätten besitter en högre grad af styrka, än man med kännedom
blott om reglerna för domstolens sammansättning skulle vara benägen
att tro. Häradshöfdingebefattningarna äro nämligen mycket ansedda
och relativt väl aflönade samt kunna därför besättas med erfarna,
mången gång med utmärkta, jurister. Också betraktas det såsom
Sveriges land och folk.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
