Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.4. Kyrkliga förhållanden. Af fil. dr C. Fr. Lundin, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 III. STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
besläktad är den efter L. L. Læstadius (1800/61) benämnda
læstadianismen, hvilken fått stor utbredning bland den finska och
lapska befolkningen, äfven i Finland och Norge, och är mest känd
genom de konvulsiviska rörelser (»liikutuksia»), i hvilka de frommas
hänförelse tar sig uttryck, samt genom fordran på offentlig bikt och
absolution för upptagande i samfundet. Af sydsvenskt ursprung och med
utbredning förnämligast inom Lunds och Göteborgs stift är däremot
schartauanismen, en efter domkyrkokomministern i Lund H. Scliartau
(1757/1825) benämnd, strängt konfessionell och högkyrklig riktning,
hvars mest iögonfallande drag äro de dogmatiserande, schematiska
predikningarna och böjelsen att schematisera den enskildes
frälsningsväg.
Den väckelse, som framkallades af de svåra nationalolyckorna
vid 19 :e århundradets början, hade, ehuru af öfvervägande
fosterländsk och litterär art, äfven betydelse för det religiösa
lifvet (Wallin, Franzén, Geijer); men vid midten af århundradet,
således ungefär samtidigt med kampen mot dryckenskapslasten, uppstod
genom K. O. Rosenius (1816/68) en intensivt religiös folkrörelse,
den s. k. ny ev ang elismen. Den är en äkta folklig pietism af
ett innerligt, ljust, evangeliskt kynne utan mycket sinne för
dogmatiska frågor eller för betydelsen af det yttre kyrkosamfundet
med dess ämbete, sakramenter och ordningar, liksom ej heller för
kulturella uppgifter, men så mycket mer för den enskildes frälsning,
för »de troendes» inbördes gemenskap i afsöndring från »världen»
och för hvarje kristens rätt och plikt att verka för Guds rikes
utbredning. I alla delar af Sverige, från Norrbotten ända ned i
Skåne, bildades, mest bland småfolket, föreningar till gemensam
uppbyggelse och mission, hvilka med stora uppoffringar byggde
»missions»-eller »bönhus» - nu finnas i Sverige öfver halftannat
tusental dylika, värda .flera millioner kronor - och underhöllo
en skara predikanter (vanligen lekmän), som genomkorsade landet
i alla riktningar eller buro evangelium till hedningarne. För
att gifva sammanhållning åt den väldiga rörelsen bildade man år
1856 Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Från denna, som ställde
sig på luthersk och kyrklig grund, skilde sig, under ledning
af P. P. Waldenström (f. 1838) och E. J. Ekman (f. 1842), »de
frikyrkliga» och skaffade sig 1878 ett eget, bekännelselöst centrum
i Svenska missionsförbundet, därmed vållande den största söndring,
som alltsedan Johan III:s dagar ägt rum i svenska kyrkan. Till
Missionsförbundet stå nu anslutna inemot 1,000 föreningar med
tillsammans omkring 80,000 medlemmar (till Fosterlandsstiftelsen
höra blott 180 å 190 föreningar), fördelade på 11 distrikt (med
hvar sin föreståndare) samt ofta försedda med egna predikanter,
hvilka utan kyrkligt bemyndigande äfven utdela nattvarden och
stundom äfven döpa. Då de frikyrkliga formellt kvarstå inom
svenska kyrkan, angifvande som skäl, att äfven om de utträdde,
skulle de nödgas bidraga till dess underhåll, har sålunda inom det
lagliga statskyrkosamfundet uppstått ett independentiskt ordnadt
frikyrkosamfund, som icke existerar inför lagen. Denna skefva
ställning har vållat kyrkan många svårigheter. Särskildt har på sista
tiden frågan om lekmannadopens giltighet väckt liflig strid. Genom
Kungl. JMaj:ts cirkulär af den 18 mars 1898 är nu bestämdt, att
hvarje af annan än präst utan nödfall döpt barn skall i kyrkobok
antecknas såsom icke af svenska kyrkan döpt.
Redan nyevangelismen, särskildt i dess senare, radikala form, bär
tydliga spår af engelsk-amerikansk inverkan. Direkta afläggare
af den reformerta kristendomen äro - jämte ett par smärre, mest
af utlänningar bestående församlingar af anglikaner (omkring 200
medlemmar) och fransk-reformerta (omkring 100) - de sekter, som
under sista tredjedelen af 1800-talet vunnit ansenlig utbredning i
vårt land, nämligen: baptister (öfver 40,000), metodister (20,000),
katolskapostoliska eller irvingianer (300), mormoner, adventister
m. fl. Af dessa ha endast metodisterna och de katolsk-apostoliska
lagligen utträdt ur svenska kyrkan och bildat egna, af staten
erkända samfund. Den ultra-metodistiska skapelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
