Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.8. Den vittra litteraturen. Af lektorn fil. dr R. Steffen, Örebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drag som de likna hvarandra. Geijer, som också var filosof och
tonsättare, är framför allt Sveriges störste historieskrifvare. Sedan
han en tid anslutit sig till romantiken, öfvergick han till att
blifva den främste målsmannen för sin tids liberala idéer. Hans
skaldestycken, som för öfrigt ej äro många, ha en manlig och svensk
klangfärg.
Tegnér, som ägde en större och mera glänsande skaldebegåfning men en
mindre harmonisk natur än Geijer, omfattade i början de akademiska
idéerna. Hans klara diktarande hade bildats i Voltaires skola och
under påverkan af Gustaf III:s skaldekrets, men ännu kraftigare
impulser mottog han från det gamla Grekland och från Schiller,
hvars starka frihetskärlek han delade. Flera af hans bästa dikter
och tal sjuda af indignation öfver den heliga alliansens politik
och reaktionen i Europa. I Tegnérs poesi finnes en blandning af
grekiska och nordiska drag. Hvad formen beträffar, utmärkes den i
synnerhet af en bländande rikedom på bilder. I världslitteraturen är
Tegnér känd särskildt för sitt episk-lyriska diktverk Fritiofs saga,
som af ett femtiotal olika författare öfversatts till ej mindre än
elfva främmande språk.
Götiska förbundets idéer hade en mera entusiastisk men mindre
kritisk anhängare i P. H. Ling (1776/1839), den svenska gymnastikens
skapare. I sina dikter sträfvade han att i rå kraft efterlikna våra
hedniska förfäder. Lings poesi är glömd, men hans gymnastik lefver.
K. J. L. Almqvist (1793/1866) är en målsman för den i upplösning
stadda romantiken, på väg att förvandlas till radikal subjektivism
och uppresande sig emot allt slags auktoritet, vare sig staten,
religionen eller sedligheten. Sin moraliska skepticism har han
uttryckt genom en af de paradoxer, som han älskade att strö omkring
sig: »Två ting äro hvita... oskuld och arsenik.» Almqvist är
kanske den mest universelle af alla våra författare; allt försökte
han sig på: historia, pedagogik, lexikografi, matematik, musik och
alla grenar af skaldekonsten. Alla tidehvarf och länder - äfven de
mest exotiska - ha i honom funnit sin skildrare, och hans taflor äro
gjorda med förvånande tids- och lokalfärg. Hans valspråk var: »Så jag
målar, ty så roar mig att måla.» Almqvist kan kallas romantiker men
lika mycket realist, psykolog och symbolist, ett halft århundrade
innan begreppet symbolism medvetet framträdt; han är den store
»häxmästaren» i vår litteratur. Hans litterära hufvudverk är de
båda samlingarna »Törnrosens bok», sammanbunden af en gemensam ram.
Strax före midten af 1800-talet inträdde vitterheten i en
afmattningsperiod; det är Tegnérs och romantikens efterklangsdiktare,
som behärska den svenska litteraturen. Bland dem må nämnas
K. V. Böttiger (1807/78), en fin och vek skaldenatur.
Vid denna tid började man i Sverige liksom i det öfriga Europa
tröttna på romantiken. Liberalismen, som räknar sin uppkomst
från julirevolutionen, höll sitt intåg, och redan i Geijers
och Almqvists senare författarskeden framträda tydligt dessa
idéer. Men den liberala åskådningen hyllas särskildt af några unga
publicister och författare, hvilka samlade sig kring L. J. Hierta
(1801/72), som genom sin tidning »Aftonbladet» gjorde epok i svenska
pressens historia. I allmänhet äro författarne på denna tid mindre
teoretiskt och estetiskt än praktiskt anlagda. Bland dem må nämnas
O. P. Sturzen-Becker (1811/69; pseudonym »Orvar Odd»), Sveriges
finaste och mest spirituelle kåsör och följetonist, bildad i Heines
och de franska publicisternas skola, samt A. Blanche (1811/68),
känd genom sina lustspel och romaner i Eugène Sues genre samt framför
allt genom sina bilder ur stockholmslifvet. Utanför denna krets
står bland liberalismens banerförare K. V. A. Strandberg (1818/77;
pseudonym »Talis Qualis»), en lyriker med kraftigt klingande ton och
en framstående öfversättare. Bland hans öfversättningar märkes Byrons
Don Juan. Vidare märkas B. E. Malmström (1816/65), som, i opposition
mot den nya romantiken, uppträdde med dikter alstrade af svensk man-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
