Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.9. De sköna konsterna - IV.9.b. Skulptur, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En särskild art af skulptur, som hos oss fick liflig utöfning
under 1700-talet, var medaljgraveringen. Dess förnämste mästare var
J. K. Hedlinger, från Schweiz (vistades i Sverige 1718/45 med ett
par afbrott för resor till södern), en mästare som på sin tid var den
förnämste i Europa och som utförde många om grekisk finhet påminnande
medaljer. Han efterföljdes först af sin skicklige lärjunge D. Fehrman
(1710/1801) och sedan af dennes lärjunge G. Ljungberger (d. 1787).
Skulpturen höll sig under 1800-talets första hälft rätt väl uppe,
medan de öfriga konsterna visade matthet och nedgång. Detta berodde
därpå, att den till en början fortlefde på Sergels traditioner. De
första utöfvarne af skulpturens konst voro också dennes lärjungar
- först E. G. Göthe (1799/1838), som dock tagit mera intryck af
Canova än af sin manlige svenske lärare: så i den veklige Backus
(Nationalmuseum); sedan J. N. Byström (1783/1848), hans öfverlägsne
medtäflare, som lefde sitt senare lif mest i Rom och utmärkte sig
inom det sinnligt yppiga samt blef en mästare i marmorbehandlingen:
se t. ex. Juno med Herkulesbarnet vid bröstet.
Af helt annan art var den tredje och förnämste af det förra
halfseklets bildhuggare, B. E. Fogelberg (1786/1854), som mot den
antika gudavärldens under renässansens trenne århundraden förbrukade
idealer vågade sätta nya, ursprungliga, nationellt nordiska sådana,
sprungna ur en frisk, energiskt skapande fantasi. Hans framgång
betygades också genom Thorvaldsens aktningsfulla omdöme om hans Tor
(i Rom 1842). Därjämte har han prydt vår hufvudstad med ett par
framstående statyer, Birger jarl och Karl XIV Johan, samt Göteborg
med Gustaf II Adolf. Hans efterföljare både i allmän riktning och i
monumentalskulptur var K. G. Qvarnström (1810/67), hvarom vittnar
såväl hans grupp Loke och Höder som ock hans minnesstoder af Tegnér,
Engelbrekt och Berzelius. Samtidig var J. P. Molin (1814/73), som
efter att ha fått sin första utbildning i Köpenhamn, sedan arbetade
vidare i Rom och sist genom sina Bältespännare vann en berömmelse,
hvilken ej stördes af några anmärkningar, som gjordes mot hans
staty af Karl XII (1868) och hans Fontän (1873).
Snöklockan. Af P. HASSELBERG.
Af de aflidna skulptörerna återstå att nämna: J. F. Kjellberg
(1836/85), Molins efterföljare i akademien och upphofsman till
Linnéstoden i Stockholm; A. Carlson (1846/78), elev af Molin, mest
känd för sin vas af brons samt för arbeten i fornnordisk riktning;
I. Fallstedt (1848/99), bekant för goda byster och en staty af
John Ericsson, rest i Göteborg; samt sist en af de yppersta,
P. Hasselberg (1858/94), som studerade i Paris och blef berömd
genom sin andra staty, Snöklockan (1881), samt sedan gång på gång
förhärligade kvinnan såsom »symbol för naturlifvet», såsom i La
grenouille och Näckrosen, samt dessutom ock utfört mästerliga
byster. Äfven ett par medaljgravörer tillhöra de bortgångna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
