Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.9. De sköna konsterna - IV.9.c. Målning, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som målade porträtt och mytologiska bilder, dels i Paris, dels
hemma i Sverige, sist i Amerika, där han afled.
Den sista gruppen af gustavianska tidens målare omfattar dem,
som hade mindre att göra med den franska konsten såsom förebild
utan sökte sitt ideal på andra håll och delvis hörde till Sergels
vänkrets. En af dessa fristående målare, K. G. Pilo (1712/93),
hör ej ens fullt till den svenska målarkonsten, ehuru han var född
svensk, ty han tillbragte sin egentliga verksamhetstid i Köpenhamn,
där han blef akademiens direktör, och han kom först vid sextio års
ålder till Stockholm, där han blef af ganska stor betydelse för
akademiens utveckling. Han målade då sitt förnämsta verk, Gustaf
III:s kröningstafla (Nationalmuseum), som dock blef ofullbordadt. En
plats för sig intager äfven L. Desprez (1737/1804), inkallad
såsom dekorationsmålare för den nya operan men därjämte verksam som
tafvelmålare och arkitekt. En af Sergels närmaste själsfränder såsom
anhängare af novantiken var J. A. Masreliez (1747/1810), hvilken
redan som barn kommit till Sverige; men han var mera betydande genom
sin bildning, sin förmåga som lärare och befordrare af konstslöjden
samt som tecknare än genom sina målningar. Till samma krets hörde
äfven Elias Martin (1739/1818), som studerade hufvudsakligast i
London och blef vår förste egentlige landskapsmålare, föregången
endast af den obetydlige J. Sevenbom (l721/84), som målat vyer
af Stockholm. Men Martin var därjämte figurmålare och en känslig
porträttör af rang, i hvars verk spåras hans engelska studier. Det
samma är fallet med den siste porträttmålaren i Gustaf III:s
tidehvarf, K. F. v. Breda (1759/1818), som efter studier hos Sir
Joshua Reynolds i London utförde ypperliga bilder af sin tids herrar
och damer, hvilka han återgaf med god karakteristik och fin kolorit.
Under 1700-talet odlades äfven med en viss förkärlek
kopparstickskonsten, hvars förnämste utöfvare voro P. G. Floding
(1731/91), som till och med inrättade en gravyrskola, J. Gillberg
(1724/93) och J. F. Martin (1755/1816), målarens broder, som utom
porträtt utförde landskap.
Hade målarkonsten, likasom skulpturen, haft en blomstring under den
gustavianska perioden, så var däremot under de första årtiondena
efter 1809 de båda konsternas ställning ganska olika. Under det
att, såsom vi sett, skulpturen efter Sergel höll sig relativt på
en aktningsvärd ståndpunkt, inträffade nämligen snart, efter de
öfverlefvande gustavianernas bortgång, en tillbakagång inom måleriet,
som nu erbjuder föga intresse. Representanter för den talanglösa
slentrianen voro F. Westin (1782/1862), som målade historia och
porträtt lika tomt och slickadt, och P. Krafft d. y. (1777/1863),
som i början inom porträttgenren ingaf stora förhoppningar, hvilka
dock under tidens lopp småningom grusades. Och ehuru kallad »en
romantiker före romantiken», var landskapsmålaren K. J. Fahlcrantz
(1774/1861) dock icke någon målare af rang, om man också icke
kan neka, att han ibland förstod samla intrycket af den svenska
naturen i en stämning, som gaf helhet åt bilden. - Den akademiska
riktningen möttes snart af motstånd ej blott från kritiken utan
äfven från konstnärer, som längtade efter en friare och naturligare
både uppfattning och framställning. Förste målsmannen för denna
opposition var K. G. Sandberg (1782/1854), understödd af bildhuggaren
Fogelberg. Sandbergs folklifsbilder och historiska fresker i Uppsala
domkyrka voro aktningsvärda försök i en ny framställningsart,
och hans porträtt gingo ej upp mot Bredas men voro alltid sannare
än Westins.
Dessa tre, Westin, Fahlcrantz och Sandberg, kommo aldrig utomlands,
och det var nu slut med studierna i Paris. Det var i stället Rom,
som blef målet för målarnes studieresor, likasom redan förut för
skulptörernas. En af dem, som tidigast sökte sig väg till Rom,
var O. J. Södermark (1790/1848), en af de många militärer, som hos
oss förvärfvat konstnärsnamn. Han var en skicklig porträttmålare,
som ärligt och trofast höll sig till naturen. Ännu mera fulländad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
