Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.b. Juridik, af byråchefen jur. dr Hj. Hammarskjöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCH DEN ANDLIGA
ODLINGEN.
De nya uppgifter och intressen, hvilka tillfallit Sverige i följd
af dess stormaktspolitik, föranledde ett utvidgande äfven af
juridikens synfält, på samma gång som landets förändrade ställning
underlättade inkallandet af åtskilliga den utländska vetenskapens
stormän. Jämte holländaren H. Grotius (1583/1645), hvilken dock i
svensk tjänst var verksam endast som diplomat, är S. v. Pufendorf
(1632/94) tidehvarfvets mest berömde jurist. Denne blef professor
vid Lunds (år 1668) nygrundade universitet och författade där det
stora verk i natur- och folkrätt, hvarpå hans rykte hufvudsakligast
grundar sig. Folkrätten hade redan tidigare (år 1655) vid Uppsala
universitet fått en representant, väl den förste i Europa. Af
större och varaktigare betydelse för Sverige var emellertid den
verksamhet, som sysselsatte sig med den inhemska rätten i dess
olika utvecklingsskeden. Bland de många, som på detta område inlade
betydande förtjänster, märkes först J. Locce-nius (1598/1677), som
under en femtioårig verksamhet härstädes icke blott skänkte vår
juridiska litteratur dess första systematiska arbeten utan äfven
med framgång ägnade sig åt tolkningen af våra gamla lagar. Som
rättshistoriker öfverträffas han dock af J. Stiernhöök-(15$Q/lQ15),
Sveriges störste infödde vetenskapsman i sjuttonde århundradet,
hvilkens epokgörande verk om svears och göters forna rätt ännu i
dag kan anses i sitt slag oupphunnet.
Tack vare forskningarna i den gamla svenska rätten var det vårt
folk be-skärdt att från sig afvärja det inträngande af främmande
rättsprinciper, hvilket till följd af den lifliga politiska och
litterära samfärdseln med utlandet en tid verkligen hotade. Det stora
lagstiftningsarbete, som, under 1600-talet förberedt och påbörjadt,
omsider, under grefve G. Cronhielms (1664/1737) mästerliga ledning,
hade till resultat 1734 års för land och stad gemensamma lagbok,
kunde därför hvila på inhemsk grundval. Hade denna lagbok under ett
hälft sekel tagit rikets bästa juridiska krafter i anspråk, så blef
den också till innehåll, stil och språk ett nationellt mästerverk,
hvars betydelse för den kommande tiden svårligen kan öfverskattas.
Det var endast naturligt, att den teoretiska rättsvetenskapen
skulle fortgå i den nationella riktning, som genom den nya
lagboken anvisats. Att alltmera intränga i denna lagboks anda
och att allt noggrannare genomforska den forn-svenska rätten,
voro också de sträfvanden, som kännetecknade sjuttonhundratalets
juridiska författare, särskildt de förnämsta bland dem, D. Nehrman,
adlad Ehrenstråle (1695/1769), och M. Calonius (1737/1817).
Under nittonde århundradet har det rättshistoriska studiet i
synnerligen hög grad befordrats genom det mönstergilla utgifvande
af våra medeltidslagar, hvilket är frukten af ’ K. J. Schlyters
(1795/1888) utomordentliga flit och skarpsinne. Näst efter detta
jättearbete må nämnas de omfattande lagförslag, som, till stor del
under faktisk ledning af J. G. Richert (1784/1864), upprättats af
Lagkom-mittéen och äldre Lagberedningen. Dessa lagförslag, hvilka,
äfven om viktiga lärdomar hämtats från utlandet, likväl framför allt
äro besjälade af den svenska rättens anda, kunna äfven i formellt
afseende jämföras med 1734 års lag.
Inom den juridiska teorien hafva hos skilda författare, bland
hvilka i främsta rummet märkas J. Holmbergsson (1764/1842),
F. G. G. Schrevelius (1799/1865), P. E. Bergfalk (1798/1890),
S. R. D. K. Olivecrona (f. 1817) och E. V. Nordling (1832/98),
en ingående rättshistorisk forskning, en utsträckt jämförelse med
främmande rätt och en omsorgsfull allmänrättslig grundläggning
samverkat till vetenskapens framsteg. Det torde ej vara möjligt att
hänföra den nutida svenska juridiken eller ens en större del däraf
till någon viss vare sig utländsk eller inhemsk skola. Dock är det
obestridligt, att den idealistiska filosofi, som, af flera svenska
lärde förberedd eller vidare bearbetad, genom Boström vunnit sin
förnämsta utveckling, under de senaste årtiondena utöfvat ett stort
inflytande äfven på rättsvetenskapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
